Förutom de oinbjudna insekterna som förvirrat krockade med publiken och gjorde sig hemmastadda i långa hårsvall så är detta platsen för den minst brokigaste festivalpubliken. Sällan har en skådat en mer from och melankolisk publik som sakta strosar runt ett festivalområde. Skeppsholmen är platsen för att få se artister utan att få vassa armbågar i sidan och slippa se gäster ha sex vid bajamajorna. Det mest dramatiska som erbjöds var när en konstnärs- och en kulturpersonlighet bråkade som två tonåringar utanför toaletterna på VIP-området.
Les Amazones d’Afrique var kvällens mest genuina och intressanta akt som gjorde att en önskade att livet själv var mer som det här bandet. Att livet var så spontant och ledigt som de personer som steg på och av scenen. Och utan förvarning skapade eller lade till något som gjorde att föreställningen växte för varje ny medlem. Sen borde en alltid bli behandlad lika kungligt och alltid ha en glamorös soffa på scen.
Rufus Wainwright landade denna fredag med arrogans och douchig uppsyn med sin gitarr och kom undan med sitt ruffa uppsyn och stereotypa jeans med slitningar över låren. Röstmässigt saknas inget utan han fyllde eftermiddagen med sin vackra och starka röst.
Patti Smith däremot lämnade en så berörd att en knappt hann anteckna ner orden. Som en perfekt träff rakt in i magen vidrör sin hon publik genom att konstant uppmärksamma dem och bekräfta det utbyte som de har gentemot varandra.
Den första kvällen avslutades i perfekt symbios med Cherrie och Lauryn Hill och när solen väl gick ner över Skeppsholmen så var det starten på en intressant musikalisk helg.