Min dag inleddes med kammarorkestern Modern Fantazias. Eller jag hann se slutet på deras spelning i alla fall. Jag hade ju givetvis, till följd av något bristande planeringssinne och förmåga att konsekvent inte lära mig av mina misstag, glömt att det var Prideparad i stan. Babsan brände runt på en vespa och spärrade min framfart. Eller var det en cykel? Jag var så stressad att jag inte hann fastställa fordonstyp. Till slut nådde jag Skeppsholmen i alla fall, så som Josua nådde Kanaans land – till fots och lite så där lagom svettig. Modern Fantazias bjöd på ganska intressanta covers på David Bowies Heroes och Kraftwerks Trans Europe Express.

Sedan stod Maia Hirasawa på schemat. Och hur mycket jag än vill gilla hennes musik så tilltalar den mig föga. Tyvärr. Jag lät istället mina tankar vandra, var det inte något som påminner om en höstvind som slog emot mig där jag stod i medelhavsvärmen. Ett slags självdestruktivt drag jag har, att jag i stunder av behag febrilt letar efter fel. Glaset är aldrig halvfullt, och är det ändock det, ska jag minsann se till att det blir halvtomt. 

Och visst var det en ändå en vind med förebud om hösten, och den långa vedervärdiga vintern, som jag kände. Det går ju så fort, man står där i juli och förstår det också, förstår det intellektuellt – det går fort. Men, ändå på något sätt, greppar man det inte riktigt fullt ut. Inte för att kasta smolk i bägaren men snart vadar vi runt där i slask och motvind. Vi står på toppen nu, det är bara utför härifrån.

Kanske kunde Rodriguez förskjuta min ångest över årstidernas växlingar och döden. Men icke. Jag beundrar verkligen hans resa och jag unnar honom all framgång. Men det är inte direkt något uppåtpiller han langar till publiken. En sådan låt som Lucille, som i Little Richards händer blir en grym rockdänga, blir i Rodriguez tappning bara lealös och skränig.

Det kanske bara är så att jag inte riktigt faller inom ramen för den målgrupp som festivalen är tänkt för, jag är väl inte mogen nog. Jag saknar liksom något, lite drag. Det är fantastiska artister som genomför spelningarna felfritt. Men jag saknar den där udden.

Så vänder jag återigen hemåt med en ganska behaglig efterklang – kunde inte låta bli – ljudandes i mina öron, trots allt. Allt är förgängligt, det gör inget, och jag sätter allt mitt hopp till Prince.

Stockholm Music & Arts - Söndag
Stockholm Music & Arts - Fredag

Pin It on Pinterest

Share This