Men man ska ha i åtanke att det är en festival riktat till ett något äldre segment av den musikintresserade massan. Kulturellt medelklassigt som fan med andra ord. Det är utflykter i musikteori snarare än musik med svett och kön. Och det blir lite för mycket av det där sofistikerade tillbakalutade soundet. Jag lade ju som bekant allt mitt hopp i Prince händer. Han förvaltade det som bara en artist med orubblig integritet kan göra – han smulade sönder hoppet med släpiga gitarrsolon.

Vad gäller det värdsliga har mer eller mindre allt fungerat felfritt på festivalen – flutit som vatten. Endast en scen, vilket gör att man kan se alla artister. Att köpa öl och mat eller gå på toa – allt detta utförs inom loppet av några minuter. Ett logistiskt mästerverk. Även när publiken tycks svämma över Skeppsholmen, som den bara nästan gör på söndagen då Prince står på menyn, så fungerar allt så oerhört bra. En stor eloge till Luger. Jämförelser med Way Out West blir ju oundvikliga, det är ju en mycket större och fräsigare festival, men också ett evigt köande: till ölen, till toan, till klubbarna. 

Vad gäller musiken tyckte jag att Efterklang och Billy Bragg var bäst.

Sammandrag: Den bristande bildningen hos svenska konsulatet. Matias Alkbergs kritik av individcentreringen i samhället medelst corpse-paint. Bianca Casadys blodiga trosor. First Aid Kit-Johannas headbangande. Rodriguez tafatta mellansnack, Billy Braggs fantastiska dito. Prince introducering av bandet och avslutning med: ”And my name is Laura Mvula.” Insikten att var tredje festivalbesökare på Prince-dagen var en kändis. Den fantastiska maten. Det fantastiska vädret. Det fantastiska Stockholm.

På återseende!

Dag 1 på Stockholm Folk Festival, Stockholm, 2013-08-09
Stockholm Music & Arts - Lördag

Pin It on Pinterest

Share This