Eurovision Song Contest var på 80-talet långt ifrån den marknadsföringsmaskin och artistexponering den är idag. På den tiden var det utmejslat nationella bidrag: Italien skickade en smäktande smörsångare, från England kom det popsnören och så nåt mystiskt från Turkiet…
Men ibland var det någon som stack ut. Redan hemma i Sverige blev det rabalder 1987 när Lotta Engberg inte fick sjunga Fyra Bugg och en Coca-Cola i Belgien (det blev som bekant Boogaloo istället) och i Israel var till och med kulturministern upprörd och hotade med att avgå om de skulle skicka sin vinnarlåt till finalen i Belgien.
Varför? I ett Israel där man av tradition uppfostras att arbeta hårt var deras bidrag minst sagt uppseendeväckande. Shir habatlanim är hebreiska för Latmaskens sång och handlar om en arbetslös som sover länge, röker, slappar i största allmänhet och skickar sin hund (!) att handla mat.
Bara en sån sak att komikerna Nathan Datner och Avi Kushnir var klädda som Blues Brothers ger ju bonuspoäng i min bok och när även dirigenten hade både svart svid och solglasögon, komplett med uppkavlade kavajärmar i bästa 80-talsstil, kan man ju inte göra annat än älska det!