Jag har gått omkring och känt mig väldigt nostalgisk ända sedan jag hörde någon på stan säga ”Vad hände med Manic Street Preachers egentligen?” (Jag valde att inte säga något om att Manics faktiskt släppte en platta så sent som i maj förra året.) Men det är inte en video med dem jag ska bjuda på utan den är från ett annat band som jag lyssnade mycket på i samma veva som Manics snurrade flitigt i min CD-spelare. Nämligen svenska This Perfect Day.
Mamma. Pappa. Jag vill be er att sluta läsa nu. Tack.
Det här handlar om när jag såg This Perfect Day live för första gången. Jag gick sista året på gymnasiet och var på nån slags inomhusfestival som arrangerades på Universitetet i Stockholm. Massa bra band spelade, ölen var löjligt billig och jag hånglade med en synnerligen trevlig trummis. Dessutom spelade This Perfect Day. Jag hade väntat och väntat och väntat och vääääääntat på att den dagen skulle infinna sig då de skulle spela i Stockholm så jag var mer än nöjd med just den bokningen. När spelningen närmade sig tog jag plats framför scenen för att inte missa nåt. Jag var ute i så god tid att bandet fortfarande höll på att rigga uppe på scenen. Sångaren Mats Eriksson hejdade sig och sa till mig ”Men vi ska inte spela riktigt ännu…” varpå jag svarade ”Ja, men jag har väntat så länge på att få se er live så jag kan gott vänta lite till!”. Jag berättade att ölen var billig va?! Dagen efter fyllde min pappa 50 år och jag hade en sprängande huvudvärk. Trots det överlevde jag dagen och firandet med hela tjocka släkten. Och ja, trummisen ringde på kvällen…