En show med Alice Cooper är just det: show. Ända från början när bandet bildades har det effektfulla och chockerande alltid stått i första rummet och låtarna utgjorde alltid konceptalbum kring ett enda tema och specialskrevs därefter. Att många låtar trots dessa omständigheter i den kreativa processen blivit stora hits är rätt fascinerande i sammanhanget.

I samma veva kan nämnas att Alice Cooper från början var namnet på hela bandet och så småningom blev synonymt med sångaren och låtskrivaren Vincent Furnier. Något som han själv accenturerar vid bandpresentationen: ”..and playing the part of Alice Cooper tonight: me!”

Vad många inte vet eller kanske inte uppfattar är att även scenshowen utgör en berättande historia. Från Dirty Diamonds via Welcome to my Nightmare (där han gosar med kungsboan) och Go To Hell till He’s Back (The Man behind the Mask) från en av Fredag den 13e-filmerna och Feed My Frankenstein – där han i scenshowen spänns fast och återuppstår som en Frankenstein i jätteformat. Efter att han blir av med skallen i giljoutinen under The Ballad of Dwight Fry kommer givetvis I Love The Dead. Allt hänger ihop!

Scenshowen, ja. Till en början ser det oroväckande tomt ut på scenen. På Gröna Lund för två år sedan var det så mycket rekvisita och dekor på scenen att man knappt såg musikerna bland all bråte, men på Yran är det soprent. I alla fall till en början, men det dröjer så pass länge innan de kommer igång med tillbehören att jag börjar bli orolig för att de kör någon form av nedbantat gig när de är så här långt upp i obygden (med amerikanska mått mätt givetvis).

Men i Billion Dollar Babies kommer svärdet med sedlarna fram och när han drar på sig en gasmask under Frankenstein och den stora väcka-liv-i-zombier-maskinen rullas fram, då börjar jag känna igen Alice. Som tur är.

Bandet består av trummor, bas och tre gitarrer. Gott så. Men den som kräver ett speciellt omnämnade är the lead guitarist Orianthi Panagaris, en grekisk-australiensisk tjej/kvinna/brud på 28 år som lirar brallorna av vilken vältatuerad grabb som helst. Jösses!

Trots att jag upplever showen som något nedbantad, främst med tanke på avsaknaden av ett vettigt scenbygge, så är publiken med på noterna. Torget är absolut smockfullt och det är inte många som avvikit sedan Ewert Ljusberg hållit sitt traditionella presidenttal vid tolvslaget.

Men vad som, för min del, sätter käppar i hjulen för en rejäl avslutning av showen är ett parti med covers precis när det borde laddas på med hits. På rad kommer The Doors Break on through (to the other side), Beatles Revolution, Jimi Hendrix Foxy Lady och till sist My Generation av The Who. Den gemensamma nämnaren är givetvis Morrison, Lennon, Hendrix och Moons alldeles för tidiga frånfällen. För all del en kul idé med Hollywood Vampires och ett smakprov från kommande plattan med covers, men det gör att jag saknar en hel hög låtar som Elected, Bed of Nails och Only Women Bleed som får stryka på foten när det blev trångt i låtlistan.  

Trots detta får man säga att Alice Cooper lyckas bra. Trots att klockan är en bit efter två när avslutande School’s Out (med Pink Floyds Another Brick in the Wall insprängt på slutet) klingar ut så är torget fortfarande imponerande fullt.

Om det är Alice Coopers förtjänst eller de galna jämtarna själva låter jag vara osagt.

Setlist:
Hello Hooray
House of Fire
No More Mr Nice Guy
Under My Wheels
I’ll Bite Your Head Off
Billion Dollar Babies
Caffeine
Department of Youth
Hey Stoopid
Dirty Diamonds
Welcome To My Nightmare
Go To Hell
He’s Back (The Man Behind the Mask)
Feed My Frankenstein
Ballad of Dwight Fry
I Love The Dead
Break On Through (to the Other Side) – The Doors
Revolution – The Beatles
Foxy Lady – The Jimi Hendrix Experience
My Generation – The Who
I’m Eighteen
Poison
Extranummer:
School’s Out

Way To Wander, Tyresö Metal Festival, Tyresö, 2014-02-08
Amanda Jenssen, Storsjöyran, Östersund, 2013-07-27

Pin It on Pinterest

Share This