Helst skulle jag vilja rusa upp på stan och ruska om folk och fråga dem om de vet vad de missar. Den som publiken som hittat ner till scenen sköter sig fint, det sjungs med och klappas frenetiskt. Jag får erkänna att jag stundtals glömmer bort hur bra jag faktiskt tycker Anders Wendin är men jag skulle aldrig välja bort en spelning med honom. Han har aldrig gjort mig besviken tidigare och gör han inte idag heller.
Det är få som kan berätta historier såsom Anders Wendin kan. Oavsett om det är i mellansnacket när han berättar om hur han kom till Östersund allra första gången eller om det är i sina låtar. Den fantastiska tågresa som han skildrar i 1952 tillhör definitivt en av mina favoriter från i år. Som den textnörd jag är så önskar jag att fler skrev låtar på det sättet.
Trots att publiken från början lyser med sin frånvaro så satsar Wendin och hans band för fullt från början. De ser ut att ha riktigt kul på scenen och det gör det roligt att se på också. När spelningen tar slut så har publiken tack och lov fördubblats flera gånger om och jag känner inte längre det skriande behovet av att skälla ut någon.