Det är svårt att urskilja vem i publiken som var där för hennes skull och vilka hon fick på köpet tack vare den inställda konserten med The Libertines. Möjligtvis var det meningen att en av deras bandmedlemmar ” inte kunnat ta sig till Göteborg i tid för konserten på grund av logistiska skäl”. För trots att genren vid första anblick inte kan tyckas vara för alla, så omfamnar musiken hela publiken och även den orutinerade recensenten. Med tung bas och trummor fyller hon Linnétältet med sin röst och är oväntad mjuk trots att musiken stundtals låter väldigt hård för okunniga öron. 

Eloge ska ges till bokaren av denna akt och för att hon placeras på just Linnéscenen. Trots att scenen är mindre så är den perfekt då torsdagsvädrets molniga himmel ger ett extra dunkelt ljus som gör det möjligt för aktens ljusshow att göra ett större intryck.  

Omvändelse är ett stort ord men trovärdigheten i Chelseas framträdande drar in åskådaren med mjukhet trots hårdheten i materialet. Hon är en frisk fläkt bland ett hav av gamla rockgubbar och det finns inga tvivel på att hon kan bära de tunga rytmerna på sina axlar.

Den melankoliska publiken verkar vid första anblick vara oberörd men det är snarare musiken som trycker ett lock över publiken med sin melankoliska tyngd än oviljan att röra sig till den. Det är här den största charmen med musikfestivaler blir extra tydlig. Slumpen (eller ödet) ger möjlighet att upptäcka nya genrer som i okunskap kan tyckas vara helt fel för lyssnaren men senare visa sig vara helt rätt. Pete Doherty må ha ställt och skapat stor irritation bland både journalister, fotografer och publik. Men Chelsea Wolf blev mer än ett enkelt tröstpris.

The Libertines, Way out West, Göteborg, 2016-08-11
Laura Mvula, Way out West, Göteborg 2016-08-11

Pin It on Pinterest

Share This