Elena Tonras fylliga röst har ett magnifikt djup, lite melankolisk, men med stark karaktär. Hennes sång hörs klart och tydligt över musiken när hon tar i, men även i de stunder hon sjunger låga toner bryter hon igenom det annars så starka basljudet som lätt kan ta över sång. Det märks att hon har en bra sångteknik när hon med enkelhet skiftar mellan de mörkare tonerna och de mer svävande ljusa. I sista låten ger hon ifrån sig starka långa toner och jag ryser över hur mycket power hon har.
Hon är liten och söt, men utstrålar ändå en självklarhet och självsäkerhet. Varje gång publiken jublar inför en låt så ler hon och i mellansnacket tackar hon för stödet, hon verkar överväldigad och uppriktigt glad.
De andra i bandet märker jag knappt av, det är som att de bara är där för att lyfta fram Elena Tonra. Vilket i och för sig inte gör mig något när hon är så fantastiskt bra.