Det är en äldre publik här än de andra konserterna jag varit på idag, och mer killar. En kvinnoröst ljuder i högtalarna, i en melodi som påminner om det irländska soundet med den karaktäristiska flöjten i bakgrunden. Publiken skriker efter dem och när de kommer in så drar punken igång direkt. I de första låtarna kan jag känna av det celtiska, men sen försvinner det mer och mer. Framme vid scenen dansas det för fullt till rytmerna, och det är lätt att dras med i den fartfyllda musiken.
Efter en stund märker jag att jag är mer intresserad av att titta på folket än att lyssna på dem, ofta låter det likadant och jag längtar efter de där irländska influenserna som lite för sällan dyker upp. Hade väntat mig lite mer av dem när jag lyssnade på de inspelade låtarna, men det är medryckande ändå. De har en tuff attityd men pratar inte så mycket mellan låtarna. Det är Rose Tattoo och I’m shipping up to Boston som bringar fram de största jublen.
Jag får nog hålla mig till de inspelade låtarna där det är mest flöjtar i det här läget.