För det första bör jag nog säga att jag sällan lyssnar på jazz, eller i alla fall inte på jazz av den här sorten. Det känns spretigt och svårt att följa. Det elektroniska inslaget som utlovades var dessutom betydligt mindre och mer ointressant än vad jag väntade mig. Jag lägger till och med ganska sällan ens märke till det. Det känns mer som ljudeffekter från en film och då inte ens speciella eller originella ljud. Det blir jazz med elektroniska oljud. Jag hade hellre bara lyssnat till jazzmusiken utan oljudet.

Vissa inslag gillar jag. Som till exempel samarbetet mellan trummor och bas som ibland blir riktigt funky och jag märker att publiken håller med mig. Musikerna är ju enormt talangfulla och John Tchicai kan absolut bära sitt namn med stolthet. Däremot kan jag än dock känna att de tar sitt experimenterande på lite för stort allvar ibland och jag kan inte låta bli att dra associationer till Killinggängets sketch Absolut Kroumata 9 där de gör sig lustiga över experimentell jazz. (Ni som har sett sketchen vet vad jag menar.)

Ju mer tiden går, ju fler människor lämnar lokalen. Detta är bara för konstigt. Jag råkar till och med somna till en stund där jag sitter. Vaknar till igen i slutet när allt ballar ur och låter som det absolut konstigaste man kan tänka sig med Syd Barrett. John Tchicai läser en dikt och skriker som en dåre emellanåt till musiken. Med uppspärrade ögon och antagligen gapande mun sitter jag och stirrar på spektaklet tills det tystnar och jag äntligen kan lämna lokalen.

Konstigt var ordet. Mycket konstigt.

Yelle, Roskilde Festival, Roskilde [DK], 2011-07-02
Nicolas Jaar, Roskilde Festival, Roskilde [DK], 2011-07-01

Pin It on Pinterest

Share This