Nackdelen med att FKP Scorpio (det tyska bolag som numera äger Hultsfredsfestivalen) lagt akterna på de två största scenerna ganska tätt är att när det försenas på ena scenen slår det över på den andra, eftersom de inte kan börja förrän det är klart på den första.
Det drabbades Suede av igår och Erasure ser ut att gå samma öde till mötes idag, men i samma sekund som slutackordet klingar ut på Blue Stage kliver Andy Bell och Vince Clarke ut på Green Stage exakt på slaget.
Vill man ha en storslagen scenshow är det kanske inte Erasure man ska gå och se. Det är Vince Clarke bakom sin dator och Andy Bell vid mikrofonen. Plus två körtjejer och en backdrop. That’s it.
Men musiken. Musiken!
Publiken kommer bokstavligen springandes från Blue Stage när Erasure drar igång och det blir till slut skapligt mycket folk vid stranden. Poppärlorna kommer på rad och fler än jag står och gnolar med i låtar vi känner igen men inte kan texten på. Precis som en festivalspelning ska vara trots allt.
Ett par gånger greppar Vince Clarke en akustisk gitarr (som ärligt talat inte gör så överdrivet mycket för ljudbilden) och i det utdragna, långsamma introt till Oh L’Amour börjar Andy Bell sjunga de första stroferna ur Nothing Compares 2 U och får en och annan att tro på en cover av Sinead O’Connor.
Men icke! Icke är också svaret på om det kommer en blinkning åt Sverige genom att köra någon av låtarna från den våldsamt framgångsrika EPn ABBAesque. Inte så lite tråkigt, för nu slutar konserten tvärt efter Stop symboliskt nog.
Några extranummer blir det inte heller, så publiken går nästan motvilligt bort från scen när det uppenbaras att det inte blir något mer.
Det har ändå varit en småtrevlig konsert med britterna, just en sådan konsert som gör mycket för festivalkänslan. Tack!
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.
Setlist:
Hideaway
Breath Of Life
Always
Ship Of Fools
Victim Of Love
Chains Of Love
Sometimes
Drama
Tomorrow’s World
Love To Hate You
Blue Savannah
Chorus
Oh L’Amour
Respect
Stop