På en grå och blöt fredag står Erik framför Way out Wests publik och återigen blir en förvånad över den tidiga speltiden. Både Stockholm Music & Arts och Way out West väljer att öppna dagen med just Lundin vilket är märkligt med tanke på den kaliber som denna artist bär med sig. Erik Lundin har full kapacitet att stå på den största scenen och omringas av Göteborgsnatten.
Trots att dagen är ung och publiken är nyvaken så startar Lundin dagen med ett vrål av kvalité och scennärvaro. Gästar gör bland andra Adam Tensta, Systrarna Lejonhjärta och Silvana Iman som alla bidrar med kraften som utspelar sig på scen.
Kraften i Eriks texter kan uppfattas som ilska och aggressivitet vilket är världar från sanningen. Istället är det en urkraft som bottnar i det svenska språket och lyrik som speglar en pågående samvärld. För vem förstår att man upplever något historiskt när man står mitt i det? Få texter är i dag så svenska samtidigt som de är globala. Allvar blandas med lycka, kärlek och sorg precis som livets berg och dalbana. Nationens stolthet bärs av Lundins lyrik och samhällskritik och ger identitetssökande ett mål. En som har varit så vilsen på jakt efter en svensk identitet har aldrig känt sig så svensk som när Lundin tar sin publik och leder den mot vad som är det nya Sverige.
Platsen där det svenska språket når nya höjder och blir folkets språk. Där alla får ta del av det. Identitet, nationalitet och allt däremellan förklaras på ett så lyriskt sätt att det ibland skapar tårar hos recensenten. Aldrig har allvaret varit enkla självklarheter och skapat poesi av nutiden.
Lundin bär och sammanför det nya svenska musikeliten och från och med nu borde han aldrig mer få stå framför en morgontrött publik. Från och med nu ska han välkomna natten oavsett vilken stad han besöker.