Visst, produktionen är väldigt snygg, ljussättningen helt makalös, men om det tar bortåt en timme att komma igång och faktiskt upptäcka att det står en hel del folk och tittar så hjälper inte det. Allt är givetvis inte dåligt och när man kör Prisoners In Paradise så verkar bandet hitta rätt. Norum öppnar ögonen och Tempest börjar hitta en bättre balans mellan show och galenskap. Sedan kommer Mic Michaeli, keyboard, fram på scen och har någon form av brottningsmatch med Tempest innan han är med på en snygg version av Drink And Smile.
När man river av den undersköna, allsångsvänliga Open Your Heart, i mitt tycke deras bästa låt, så börjar det bli en riktigt trevlig tillställning. Med höjdpunkter som Seven Doors Hotel, Wings Of tomorrow och den magnifika Carrie så höjer sig Europe under spelningen, det är lite mer glöd och energi, man får med sig publiken och det är stundtals väldigt bra tryck framför scenen.
Men några superhöga höjder når de egentligen inte förrän det är dags för extranummer, som visserligen föregicks av en på tok för lång väntan. Det är bombastiskt, tungt och ordentligt med tryck när man framför Last Look At Eden och det är inte mindre än värdsklass på publik, band och scenshow när man avslutar med The Final Countdown.
För att försöka sammanfatta det hela så var det överlag en ganska lam tillställning, man borde kanske se sig själv i spegeln och inse att man varken har låtmaterial eller ork till att köra över två timmar långa set. John Levén är så anonym att man långa stunder glömmer bort att det faktiskt finns en basist med på scen. Men tack vare att man får i ordning på sig själva, publiken och sparar det bästa krutet till sist så blir det ändå en hyfsat bra tillställning men jag är ändå besviken på att jag valde bort Hypocrisy för Europe.