Återigen har det blivit dags för Storsjöyran och jag inleder mitt yrande på Stortorget där största scenen är belägen. Seinabo Sey är först ut på scenen. Hon är precis så där fantastiskt som man tror hon ska vara. Det är ren och skär minimalistiskt magi! Det är ganska mycket folk som samlats framför scenen och de bjuder givetvis upp till allsång i Younger.  Sist jag såg henne var i England på Glastonbury och då rörde hon mig till tårar. Jag måste tillstå att det inte är långt borta idag heller.  

När vi ändå är inne på tårar så är det kanske bäst att fortsätta på det spåret? Jag smiter vidare för att kika på Joel Alme. Det är ju en man som för all framtid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta och som nästan alltid får mig att gråta. Dessutom har släppt en av årets bästa svenska plattor skadar ju inte heller. Håller mig på kanten inleder spelningen, tillika min favorit från senaste plattan. Det är onekligen inser orimligt länge sen jag såg honom live sist. Något som dock kvarstår är hans sätt att ta publiken. Han manar på och hetsar och bjuder in till eufori. Alldeles fantastiskt!

Uppe på Stortorget har Sting klivit upp på stora scenen. Torget är full av nyfikna åskådare. Ärligt talat är det väl inte riktigt min grej så jag väljer att glida vidare till en av de mindre scenerna för att spana in Maja Francis. Så värst mycket publik har inte hittat dit till att börja med men tillströmningen är god. Dock så skryter ju inte Östersund med någon direkt värmebölja så jag trivs alldeles utmärkt framför denna inomhusscen. Sen skadar det ju inte att Maja bjuder på en alldeles utmärkt underhållning uppe på scenen. När jag vågar mig ut i kylan igen bjuder Sting på Every Breath You Take och jag kan inte låta bli att bli lite nostalgisk samtidigt som jag rör mig ner mot den scen som Tove Styrke tagit i besittning. Så värst mycket publik har hon inte dragit och kanske är detta en av Yran svagheter? Många saker krockar och tidsschemat är tight och det finns många scener. Att välja artist är svårt många gånger, inte bara för mig. Visst bjuder Styrke på en snygg scenshow och visst hade det varit kul om fler hade sett den men om det är så speciellt bra vet jag inte.

Jag byter scen och kollar istället in Elliphant som verkligen bjuder in till dans.  Passande nog heter scenen också Stora Dans. Uppenbarligen kastas hon mellan brist på sömn och jetlag men viljan och energin saknas definitivt inte! Jag hinner vidare till Iniman scenen och den sista låten av Stu Larsen. Det låter trevligt och det är onekligen väldigt skönt att komma undan vinden. Jag stannar kvar inomhus och spanar in Death Team. Bortsett från deras Fucking bitches in the hood så är det en ny bekantskap för mig. Det är fantastiskt charmigt och kul. Inte alls vad jag hade förväntat mig. Tyvärr är det orimligt lite folk på plats och återigen tänker jag att det kanske hade varit bra om scenerna hade varit färre. Jag går vidare ner och kikar på Turbonegro. Röken ligger tät över scenen när bandet gör entré. Det hörs tydligt att det är gott om norrmän på plats. Förvisso är det kanske inte så konstigt med tanke på vart vi befinner oss. För att vara en nykomling i detta bands värld så tycker jag att det låter bra, även om de mist den ack så karismatiske frontmannen Hank Von Helvete.

Den första kvällen på festivalen avslutar jag i sällskap med Thåström och hans Fanfanfan. Ännu en låt som får mig att gråta. Så det är väl ändå innebära att cirkeln är sluten? Att det som den första artisten påbörjar avslutar den sista. Mer tårar åt musikpubliken! 

Lördag, Storsjöyran, Östersund, 2015-08-01
W.A.S.P., Väsby Rock Festival, Upplands Väsby, 2015-07-18

Pin It on Pinterest

Share This