Nyss hemkomna från både Hultsfred och Peace & Love trodde vi att vi skulle vara beredda på vad som mötte oss, men det visade sig snart att så var icke fallet.
Hultsfred är som bekant mer av en skogsfestival, där tältas det, där kan man se ut hur som helst och har man duschat fler än två gånger under festivalen ses man nästan som något av ett freak. I Borlänge ligger festivalen mitt i stan och är sålunda något mer civiliserad än sin småländska släkting, men icke desto mindre tältas det även där – även om den värsta leran lyser med sin frånvaro.
I Sundsvall är det inte riktigt likadant. Under en första sväng genom stan är de enda tält vi hittat öltält. Inte något dåligt med det, absolut inte, men att vingla runt på en camping med en kasse öl och slå sig ner i något kul camp är alltså något svårt här.
Faktum är att det största större öppna område vi hittat är parkeringsplatsen där Axels Tivoli smällt upp en massa karuseller, lotterier och sånt. Bland annat ett chokladhjul där när man vinner får en ..nalle? Men, och detta är ett stort men, det finns scener precis överallt! Skulle man inte ha en scen inom syn/hörhåll har du garanterat ett öltält i närheten där det finns en liten livescen med ett coverband som gör sitt bästa för att överrösta granntältet…
I morgon ska vi leta rätt på incheckningen och skaffa oss våra band. Allt blir så mycket lättare då eftersom de spärrar av området i morron i välbekant festivalanda – idag var alla scener trevligt nog öppna för allmänheten.
I morron börjar allvaret.
————————————-
..and we’re set to go!
Under gårdagskvällen konstaterade vi att man vill ha ett grått plastarmband när man är på Gatufesten – det ger inträde till Absolut Backstage, backstageområdet i Stadshuset. Vi höll alla tummar vi hade för att vi skulle komma över sådana.
På väg till incheckningen idag (eftersom den var stängd när vår buss rullade in igår) läser vi att det bara är artister, sponsorer och sånt folk som får komma in på backstage, inga sketna wannabe-murvlar alltså. Fanken. Väl inne på kontoret där vi får de klassiska tygarmbanden och laminaten ser vi till vår oförställda glädje att det även serveras gråa plastarmband till oss! Det finns en gud!
Patrik Isaksson, Stora scenen
Första intrycket är scendekoren som helt enkelt består av tre stora porträtt av honom. Sedan skuttar han in i en vit kostym och frivilliga paralleller till P-Diddy kan göras här. Någon som likt Sanna Nielsen vill jobba bort präktighetsstämpeln månne?
Eftersom han är första artisten ut första dagen en halvtimme efter att området öppnat är det tragiskt lite folk framför scen i början, men det låter honom inte bekomma – redan i andra låten eldar han på och försöker få till lite unison handklapp i publiken. Självförtroende saknas inte i alla fall!
De säkra korten avlöser varandra, men i en lugn passage med bara Patrik och en aukustisk gitarr på scen kommer kommentaren ”Nu önskar jag han vore en cdspelare så man kunde hoppa till nästa låt” från bänkgrannen… Men han kämpar väl i exakt en timme och det ger honom en klart godkänd arbetsseger.
”Bänkgrannen”? Jo, i direkt anslutning till samtliga scener finns det öltält. Trevligt att kunna ha en öl bredvid anteckningsblocket.
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.
Adam Tensta, Fisktorgsscenen
Undertecknad brukar jobba som security på Hultsfreds Rookiescen och det mesta som framförs där är väl inte något att skriva hem om, om man ska vara snäll. Men ibland händer det att man vrider på skallen eftersom det faktiskt låter riktigt bra.
Förra året stod Adam Tensta där när jag stod i diket och nyfiket vände mig om mot scenen. I år på Sundsvalls Gatufest har han ett välfyllt Fiskartorg framför sig när han drar igång tillsammans med sitt gäng av DJs, synthfolk och obligatorisk sidekick och vakterna i diket framför scen har helt klart mer att göra än vad vi hade för ett år sen…
Men man får ju erkänna att publiken inte direkt är svårflörtad heller när diverse uppmaningar kommer från scen, utan det viftas både hit och dit, hojtas och partas.
Gary Moore, Stora scenen
Så är det dags för en av de riktiga legenderna att äntra scenen och det första intrycket är att han börjar bli till åren. Sen avslöjar storbildsskärmen att han gått och blivit lite tjock dessutom. Någon en bit från mig tyckte att han kunde gått till frisören först, och det ligger lite sanning i det – han såg ut som en något korthårig Brian May…
Han må ha blivit gammal, men klämma fram långa solon ur sin Gibson kan han än! Dessvärre lite väl långa ibland, under ett ordinärt solo hinner valfri annan artist på Gatufesten med två låtar inklusive mellansnack och ett klädbyte…
Här kan citatet om nästa låt på cdspelaren med fördel återanvändas. Han är skicklig på guran, men det får finnas gränser för gitarronanerandet… Men det tar sig sa mordbrännarn, på slutet ökar tempot och det största jublet kommer så småningom när Still Got The Blues drar igång och han avslutar minst sagt på topp.
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här. 
Magnus Uggla, Stora scenen
Om det stått en internationell legendar på samma scen två timmar tidigare kan man utan att tveka utse herr Uggla till svensk legendar, åtminstone om man ska se till publiktrycket. Sjukt mycket folk på torget och Uggla inleder tillsammans med gitarristen med signaturen till Vart fan är mitt band? som redan där leder till första allsången.
Sen sätter han kvällens nivå genom Nitar och läder och sen blir det åka av. Minst sagt. På 1 timme och 20 minuter river han av inte mindre än 20 låtar (frivilliga jämförelser med föregående artist kan göras här) och av dessa är det bara två ballader. Röj är bara förnamnet.
Det märks att de yngre är i majoritet i publiken, de skrålar glatt med i Kung i baren, men är lite mer vilsna när Uggla river av Fula gubbar eller Jag skiter i annorlunda versioner än de som ligger på samlingsplattorna. Det är dessutom en av få konserter där öronproppar behövs trots lagom nivå på ljudet. Diskanten från småtjejernas skrik blir helt enkelt för mycket…
Så hur klarar sig hans band då? Jo, alldeles utmärkt, tackar som frågar. Eftersom det var turnépremiär satt inte allt hundraprocentigt, men det är ju inte heller oväntat. Men allt eftersom turnén rullar vidare kommer de bli säkrare, sätta grejorna bättre och få bättre självförtroende, så det här blir nog bra.
Störst jubel? Kung i baren givetvis. Egentligen sämst? Uggla må skriva catchy låtar, men nån större scenpersonlighet är han ju inte direkt – han traskar omkring med micken i näven och pilotbrillorna på. Men varför ändra på något som funkat i 30 år? Man vet ju vad man får!
Setlist:
Vart fan är mitt band?
Nitar & läder
IQ
Jag skiter
Nu har pappa laddat bössan
Pärlor åt svin
Fula gubbar
Jätte-kult
Centrumhets
Ja just du ska va gla
Vild & skild
Värsta grymma tjejen
1:a gången
Efterfest
Hotta brudar
Dansar aldrig nykter
Varning på stan
Kung för en dag
Extranummer
Trubaduren
Vittring
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.
Dagens frågetecken är hur i hela friden det alltid kan vara tjugo meters kö till langosvagnen?
Dagens bästa var den wokade älgen. Som alltid. Don’t miss it for the world!
Dagens sämsta var att min penna tokstrejkade precis när Uggla gick på och jag fick i panik ta till mobiltelefonens anteckningsfunktion istället. Nu har jag lärt mig att man ska köra med dubbelpenna.
————————————-
Varmt och långsamt
Mycket kan man klaga på under en festival, men att klaga på vädret går inte i Sundsvall. Konstant runt 25 grader och strålande sol gör att uteserveringarna är välfyllda, glassförsäljarna har bråda dagar och även de vanliga butikerna gör goda förtjänster på festivalbesökare som söker en smula sval luft en stund. Själv tog jag en vända ut till Birsta City strax utanför stan, ett köpcentrum av en storlek som inte skäms för sig ens i jämförelse med Ullared. Diverse fynd gjordes, bland annat en ny ryggsäck vilket gör att jag nu har fyra väskor att släpa på när det ska till att bussas hem. Jaja, det får gå.
Jill Johnsson, Stora scenen
En fråga infinner sig ganska omgående: varför bokar man Jill Johnsson? Till stor del av samma anledning som man bokar Gary Moore: att locka köpstarka 40+ att lösa biljett och dricka öl. Inte direkt oväntat att de inte ligger samma dag. Men medan Gary Moore är en headline som skänker värdefull cred till festivalen inför kommande bokningar är Jill Johnsson mer utfyllnad i programmet – men en utfyllnad som drar folk!
Sveriges svar på Shania Twain är dock märkligt oengagerad i början, försöker lite halvhjärtat få igång lite handklapp redan första kvarten, men skärper sig och lyckas bättre efter ett tag. En introduktion av en Dolly Parton-låt möts av stort jubel, men det blev varken Joleen eller 9-5 till publikens förvåning/förtret. Men redan nästa intro är ett långsamt sådant där det kommer spontanjubel när publiken känner igen de första stroferna – nu kom Joleen! Dock skulle showen må bättre av musiker som inte stod som fastkedjade vid sina platser, den mest yvige är gitarristen som faktiskt vågade sig iväg hela två meter från mickstativ/monitorer en gång…
Fråga: är det en tanke bakom att sätta körtjejen och basisten precis framför keyboard respektive trummor så de syns ännu mindre..?
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.
Fullt ös, Kårhustältet
Missade ni detta gäng må ni vara förlåtna eftersom de inte stod med i festivalprogrammet. Men i knivskarp konkurrens med Polisbandet och Ständut Blakk med flera coverband inne på området stod Fullt ös ut på flera sätt.
– Det hänger studentoveraller i taket!
– De ropar till baren när de vill ändra ljudbilden, eftersom det är där den 16-kanaliga mixern finns.
– De spelar inte covermaterialet 1A utan håller sig till en något mer ovanlig repertoar…
Det är faktiskt inte varje dag man hör Honky Tonk Woman, The Joker, When I Come Around och inte minst Stefan Sundström från ett coverband!
The Ark, Stora scenen
Okej, The Ark gör sin enda spelning för året på Sundsvalls Gatufest och man kan lugnt säga att förväntningarna är enorma. Höjdpunkten under Gatufesten? You bet!
Det börjar bra med Ola Salo som Jesus i guldtights och röda boots och eftersom The Ark är ett minst sagt medvetet band är hela gänget klätt i guld/rött, så även kvällens vikarie Niklas Stenemo från Melody Club som hoppar in för Leary som blir pappa vilken dag som helst. Sen rullar det bara på,
Ola jammar loss på munspel i Clamor For Glamour, introt till Solitude snor de glatt rakt av från AC/DCs Thunderstruck och Sundsvallskören Spectra Gospel dyker upp för att stötta på utvalda ställen. The Ark rakt igenom. Framförallt gör de inte som tragiskt många artister gör, ställer sig på scen och kör igenom låtarna som om de hade noter från när de var i studion och spelade in. The Ark bangar inte för att göra om låtarna ordentligt, deras intron är ofta helt annorlunda än vad man är van vid från skivan och det är inte förrän Ola börjar sjunga eller bandet helt enkelt brakar igång man känner igen det hela. Mer sånt!
Men Ola vore inte Ola utan lite predikningar. Idag får vi veta att Sundsvall firar sin egen Independence Day (4th of July som det är), att vi är i Mittens Rike av Sverige och just därför spelar The Ark sin enda Sverigespelning där, lika mycket åt alla åt alla håll… Dessutom lyckas de slänga in en känga åt de som är på Ullevi för att se Bruce Springsteen, för att en stund senare väva in några strofer från en av hans låtar och konstatera att ”han är nog inte så jävla dålig trots allt”…
Några ord måste ju sägas om The Arks Jesus in vardande. Som bekant ska Ola spela Jesus i Jesus Christ Superstar på Malmö Stadsteater i höst och som ett naturligt led i detta börjat spara ut både hår och skägg till sin karaktär. Detta ger både en och annan association redan idag när han predikar, medan fotograferna muttrar över att de bara får en stor hårboll på bild.
Under sista låten, mäktiga Calleth You, Cometh I, försvinner Ola ut i skuggorna mot slutet av låten och återkommer med en välbekant figur som får yla med i refrängen – Håkan Hellström!
Då gick diskantmätaren i topp i publiken. Man kan lugnt säga att de avslutade en magnifik spelning på topp!
Bäst: Vattenpistolen vakterna i diket använde mot folk som satt på axlarna på andra. Lite senare trappade de upp artilleriet till vattenslangen rakt av. Heja!
Fråga: Hur många kilo konfetti var det egentligen vi fick över oss under sista låten? Det låg konfetti överallt efteråt, inklusive i innerfickan på min jacka…
Prayer For The Weekend
Absolytely No (F*cking) Decorum
Clamor For Glamour
Let Your Body Decide
Little Dysfunk You
You, Who Stole My Solitude
Tell Me This Night Is Over
Gimme Love To Give
It Takes A Fool To Remain Sane
One Of Us Is Gonna Die Young
The Worrying Kind
Extranummer:
Father Of A Son
Desire? Osäker här, har googlat efter en setlist, men nä…
Calleth You, Cometh I
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.
————————————-
In på upploppet!
Här får man för att man var positiv om vädret, idag fick vi oss lite skurar till livs, men trevligt nog korta sådana som mest syresatte luften. Tack för det!
Dagen började lite långsamt och vi tog oss in till området för att fördriva lite tid. Håkan Hellström ylade från Stora Scenen, men då jag inte riktigt kan med folk som inte sjunger rent ska jag avhålla mig från att brodera ut orden mer än så. 😉 Men det är sjukt medryckande musik, bandet har kul på scen och det har publiken också, så ge mig ett par öronproppar som likt en babelfisk översätter det falska ylandet till något bättre så kan nog jag uppskatta det hela också!
”Tyvärr” missade jag slutet, då jag hade en nostalgisk resa till 80-talet inbokad på Fisktorgsscenen…
Crashdïet, Fisktorgsscenen
Om Gary Moore sett till att 70-talet representerats på Gatufesten är Crashdïet 80-talets givna kandidater. Här är det spandexbrallor, ärmlösa t-shirts och frisyrer som kräver åtminstone en hårsprayburk per dag för att hålla stilen.
Men de har vädrets makter mot sig, det är råkallt på torget, regnet hänger i luften men vad gör det när sångaren Olliver Twisted vet hur man posade för 20 år sen, bensparkarna är skyhöga och de öppnar med In The Raw? Tyvärr strular tekniken redan under de inledande låtarna och det blir några minuters ofrivillig paus medan det pysslas med gitarrer och sladdar. Men sen tar de igen det, även om Martin Sweets gitarr genomgående är för lågt ställd.
Rökmaskinen går konstant i 60 minuter och det märks att de har roligt på scen, självdistansen är det inget fel på! Tyvärr är mellansnacket under all kritik och dessutom genomgående på engelska. Okej att nye sångaren, efter avlidne Dave Lepard, är från Finland, men när man spelar i gamla Svedala vore det väl inte fel med åtminstone något ord på ärans och hjältarnas språk?
Slutet med Breakin’ The Chainz är magnifikt, bandet går av scen och publiken väntar spänt på vad det blir för extranummer. Men in kommer scenpersonalen, börjar montera ner järnstaketet runt trumsetet och bär iväg de kättingförsedda mickstativen – här blev det då inga extranummer. En på förhand riktigt bra konsert slutar alltså efter teknikstrul och kasst mellansnack med ett jaha när de kunde avslutat med Tikket eller Thrill Me, dvs på topp.
Setlist:
In The Raw
Queen Obscene/69 Shots
Like A Sin
Die Another Day
XTC Overdrive
Falling Rain
Riot In Everyone
Knokk ’em Down
I Don’t Care
It’s A Miracle
Breakin’ The Chainz
E-Type, Stora Scenen
E-Type vet vad publiken vill ha: hits, tempo, mer hits och pyroteknik nog för att göra vilken brandman som helst nervös. Alltså levererar han det och det med besked!
Redan under första låten hoppar han ner i diket och kramar bokstavligt talat om publiken och det är något som återkommer under hela spelningen. Rätt var det är försvinner han ner där igen, lämnar över micken till några grabbar som sjunger för fulla halsar medan han själv sätter sig på scenkanten och roat tittar på.
Hans mix av eurotechno och hårdrock går hem i stugorna, kanske inte så att alla köper plattorna, men när det spelas på maxvolym kan man ge sig den på att folk kan låtarna i alla fall. Partymusik någon? Alltså är det ett sagolikt röj på torget, teknikerna försöker bränna bort regnet med eldbollar genom att hålla fingret på pyroknappen mest hela tiden och E-Type studsar konstant omkring överallt.
Den som inte rycks med av E-Types show kan inte ha nån puls. Så är det.
Det var lördagen det.
På söndagen knölade vi in oss i en buss för att åka hemåt igen och om Teresa hade läst rätt i tidtabellen hade jag fått en halvtimmes sömn till… Men vi fick bra platser!