Intonationen och känslan i rösten är en av hennes styrkor, det blir personligt, som att hon sjunger för bara mig. Många av låtarna har skapats från upplevelser och tankar om saker som hänt, likt inlägg i en dagbok. Med sin norrländska dialekt berättar hon om helt vanliga stunder som i hennes kreativa klor blir speciella och gett upphov till fina låtar. Publiken har hon med sig hela tiden, hon skapar en rytm med ett par trumpinnar och behöver bara titta på publiken för att få dem att haka på.

Sceniskt är det, utan att jag funderat på det innan, ändå exakt som jag tänkt mig. Mjuka färger i lamporna, bandet i avslappnade kläder, träramar med tunt tyg runt. Det är en gemytlig stämning och när hon pratar med oss så är det som till ett kompisgäng på en efterfest.

En av höjdpunkterna är absolut Andrea Kellerman som körar, hennes röst är vacker och passar oerhört perfekt ihop med Annika Norlins. I slutet hämtar hon in en liten kör som backar upp i sången, men det blir aldrig så storslaget som det troligen var tänkt att bli. Ljudet är inte till deras fördel, jag tror det handlar om fel mick för en kör, men det kan lika gärna vara lokalen vi är i.

I sin helhet är konserten helt okej, men jag hade förväntat mig mer. Visst, det finns stunder av lycka, som känslan i låten Anna eller när ljudet av cellon fyller lokalens alla hörn, men jag är kluven. Det är både bu och bä. Som en paradox.

Tove Styrke, Where's the Music, Norrköping, 2015-02-13
Kindness, Popaganda, Stockholm, 2014-08-30

Pin It on Pinterest

Share This