Det här ska bli intressant. Det finns två saker som inte är någon hemlighet om Hoffmaestro. Dels har de genom idogt turnerande byggt upp ett rykte om sig som ett utomordentligt liveband och deras låtar går varma på varje förfest värd namnet. Men de har också hamnat på medias (och kanske främst Aftonbladets) svarta lista som knivar ner dom så snart de får tillfälle. Senaste albumet Skank-A-Tronic Punkadelica blev nästan genomgående totalsågat och recensioner från deras livespelningar på festivaler lyser med sin frånvaro.
Där har vi grunden som jag står på idag. Jag har inte hört mer än de största hitsen (som alla andra), jag har inte hört någon av skivorna från början till slut och jag har aldrig sett dom live förut.
Inte helt oväntat börjar det med ett inspelat intro med en mässande röst över tjutande sirener. Hm. Men det räddas av ett intelligent utnyttjande av scenbelysningen som de får att se ut som saftblandarna på en amerikansk polisbil.
Sedan brakar det loss och den klyschan är för en gångs skull ingen överdrift. Hultsfredsfestivalen har inte Hoffmaestro på scen, Hultsfred drabbas av Hoffmaestro.
Skank-A-Tronic Punkadelica är även Hoffmaestros definition på musiken de sysslar med, helt enkelt för att de inte vill bli instoppade i ett fack – de anser att de rör sig över så olika genres att det inte går att kalla det för rock, reggae eller punk. En salig blandning är det i alla fall och det är väl både deras styrka och svaghet.
De blandar reggae och electronica i samma låt, det är gott om balkanblås överallt och en publikgranne kallar det för partyreggae vilket är en ganska träffande beskrivning.
Det är inte lugnt för en sekund förutom under de uttalat lugna låtarna, som Young Dad, och det märks väl att de är rutinerade. De är synkade på scen, eldar på publiken hela tiden och att det är första gången de är på Hultsfred är lite svårt att tro – hittills har Morrissey dragit mest folk till Green Stage, men det är på håret att det är mer folk nu.
Riktigt vilt blir det när de får publiken att springa fram och tillbaka under The Storm och i mitten har det funnits en mosh pit sen första sekund.
Efteråt känner jag mig ganska överkörd. Något beroende på lite kasst ljud då diskanten var brutalt hög, men mest beroende på en dryg timmes intensiv musikupplevelse. De kanske inte kommer till sin rätt enbart på platta och live ska man väl ha lite mer koll på Hoffmaestro än bara hitsen, men oavsett det ska det här gänget upplevas live. Punkt.
Men tillbaka till huvudfrågan som Lars Vegas Trio skulle ha sagt (ännu ett gäng som inte går hem i medierna), varför syns inte Hoffmaestro i pressen mer än i annonser från stadsfestivaler och turnélistor?
Skon klämmer nog just på att de arbetat sig stora utan medias hjälp. Helt plötsligt snackas det om ett band med röjiga konserter, som alla har sett någonstans och som är på allas läppar – trots att de just inte fått uppmärksamhet i media? Kan det vara så rent ut sagt barnsligt att de dissas på grund av det, av att medierna inte fått vara med i hypen och bygga upp ryktet?
Jag hoppas verkligen inte det. Visst, det är inte kvalitetsmusik som till exempel Morrissey eller Bob Dylan, men det är ett högoktanigt liveband som man ska ge en ärlig chans. Att bara gå på hörsägen är lika illa som att totalsåga av princip.
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.