Jag såg fram emot en konsert med lite fart i men förväntade mig inte så mycket mer än det jag sett av dem alla andra gånger jag kollat, men jag upptäckte nya saker denna gång. Deras samspel har alltid varit bra, men nu är det mer än så. Alla instrument låter bättre, det finns mycket bra gitarrsolon och mer blås-segment. Det är som att de nu under jubileumsåret bestämt sig för att låta bättre än någonsin. Låtarna avlöser varandra och tempot går aldrig ner. Det är blinkande lampor och alla instrument på samma gång. Synkroniserad dans och glad stämning på scen. Jag tror att en av deras starka sidor är att en vill vara med i deras gäng, för de verkar ha så skoj tillsammans.

Gitarristen John Lindgren och trummisarna får varsitt bra solomoment. Jag älskar att de andra hjälper till lite under tiden, det är inte så att alla andra är tysta och ger dem allt utrymme, lite bas och lite rop och rytm fyller ut solona. Superbra. Ofta känns det som att de jammar lite emellan låtarna för att de verkligen älskar det och vi bjuds in till att vara med, de spelar med oss och inte bara för oss. Jens Malmlöf skränar så rösten spricker om att vi ska ta med det hela vägen hem med dom, och det är ingen tvekan i publiken att det kommer ske. Det obligatoriska lubbandet åt först ena sen andra sidan finns där, men de tar det till en ny nivå när Jens hittar en Karin i publiken och ser till att en circle pit skapas runt henne. Galet.

Hoffmaestro lyckas överträffa mina förväntningar denna kväll och när tonerna Top Gun Anthem ljuder i högtalarna medan bandet går runt och kramas, tackar publiken och varandra känns det verkligen som ett lyckat avslutat uppdrag. Som slutet på en film. 

Conflagrator, Death Kills Festival, Bryggarsalen, Stockholm, 2015-02-27
Jonathan Johansson, Where's the Music, Norrköping, 2015-02-14

Pin It on Pinterest

Share This