Det tar några låtar innan jag kommer på vad jag tänker. Lättsmält radiopop. Det är ointressant utan att vara dåligt. Inget i musiken får mig att tända till. Ibland kommer ett lite roligt trumkomp, men det är också det enda. Det lyfter inte riktigt för mig. De är ödmjuka och hyllar både Sverige och den här festivalen, säger att de aldrig tar något för givet och är tacksamma för varje dag de får uppleva det här fantastiska i att vara uppskattad artist. För uppskattade, det är dem, åskådarna är helt med på noterna i varje låt. I It’s Time låter sångaren Dan Reynolds dem ta över sången, och det görs med bravur, till och med jag som sitter över hundra meter från scenen hör dem. I mitten av spelningen börjar de komma igång för mig, de spelar Rocks som har både maffigt trumkomp och bra melodi. Några låtar till är bra, men sen dör det lite igen.
Jag antar att det troligen är jag som bara inte gillar musik som är för ”vanlig”. Det är inget fel på det här, bandet spelar bra och de sjunger bra, men hos mig fastnar de inte.