Till skillnad från Looptroop Rockers är Nicke Andersson med band på plats på scen, men det är lite glest i leden framför dem. Nickes högljudda lösning: ”Om ni glömt bort vad klockan är så står Imperial State Electric på scen NUUU!”
I don’t know what I want är först ut, snabbt följd av A holiday from my vacation och de visar att de inte tänker ge sig utan strid – här ska planen framför Fiesta! fyllas!
Is it day or night?, Redemption’s gone, Lee Anne – de håller tempo på scen och jag småflinar åt att de glatt tackar efter varje låt och till och med bockar lite på en höft! Tänk tidiga Beatles…
Under Let you down, en duett mellan Nicke och basisten Dolph de Borst, står jag och filosoferar över scenbygget, eller rättare sagt avsaknaden av det. Det är inga avancerade byggen likt de som Iron Maiden släpar in på scen, det är ett trumpodium och sen är det bra. Marshallväggarna lyser med sin frånvaro, det är varsin förstärkare som gäller och inte ens en backdrop har de. Enkelt, avskalat, bra!
Planen framför scen börjar så sakteliga fyllas medan de fortsätter med Chuck Berrys Sweet little sixteen, Resign och Throwing stones. Medan de presenterar första singeln från nya plattan går Nicke och sätter sig på ett trumset som står spegelvänt mot Thomas Erikssons trummor. Eftersom Nicke (som spelade trummor i Entombed tidigare) är vänsterhänt är de vända mot varandra och sedan brakar det loss ordentligt.
Så man kan lugnt säga att Imperial State Electric lyckades med sitt uppsåt, att med sin boogie/bluesinspirerade rock fylla planen framför Fiesta! med publik. Hårt arbete lönar sig.