Halleluja! som släpptes förra året gav [ingenting] deras genombrott till den breda massan. Det är den låten som av den sista ordinarie idag. Vägen dit är minst sagt krokig. Spelningen inleds med Punkdrömmar som nog är min favoritlåt med [ingenting]. Efter det händer ingenting. Visst, bandet står där på scenen och spelar men jag känner ingenting. Det är bara småtrist och kallt. Sångerskan Sibille Attar frågar oss om vi lider (med tanke på att vädrets makter inte är på vår sida) och jag drabbas av en lust att skriva JO! högt och tydligt. Ett saxofonsolo känns som ett välbehövligt avbrott men så mycket mer spännande händer inte. Det känns tråkigt att ett band som jag vet kan glimra till och göra fantastiska spelningar också kan göra så här tråkiga spelningar.
Den övriga publiken verkar inte vara lika oengagerade som jag känner mig. Många sjunger med och jag tror att killarna som skrek efter Lisa Sa hela spelningen blev överlyckliga när just den låten få bli extranummer. Vid det laget hade jag redan börjat halka fram i leran för att ta mig därifrån.