Wilson är klädd i svart, med orden ”the future is now” i vitt på ryggen. Hon har stark närvaro och attityd och adresserar ofta publiken med saker som ”är ni med Stockholm?” och ”kan ni ha händerna i luften?”. De svarar med rop och händer i luften, men när hon vänder ryggen till går de tillbaks till att stå och digga med. På scen har de mycket energi och inlevelse, men jag kan inte känna ett genomgående driv i musiken som matchar dem, inte heller smittar det av sig på publiken nämnvärt. Wilsons röst är lite gäll och tam i förhållande till tyngden i låtarna, jag hade önskat mer tryck och power.
Jag kan tänka mig att det behövs till en lite mindre scen eller i alla fall en under tak där det blir mer intimt, så vi kan komma närmare henne, närmare musiken, närmare känslan. Nu går en liten del av det som är bra med Jenny Wilson förlorad för mig, då när en dras in i hennes intensitet och närvaro. Mot slutet av konserten ökar intensiteten och slutspurten blir en snabb uppåtkurva av dans, rytmer och jubel som inte vill ta slut när sista låten ebbar ut.