Joels desperation i rösten får hjärtat att bulta. Det är bitterljuvt, lite sorgligt och står man bland publiken med ett brustet hjärta kan man bara gråta. Då kan man ju fråga sig om det är kul att gråta på en konsert… Nej, egentligen inte, men det här blir vacker gråt.
Det är hjärta och smärta, kanske i överdos, men riktigt bra.
När låten till en väns alltför tidiga död, The Spell Of Brothers, kommer så är jag såld på riktigt. Den lilla scenens ljus och ljud höll inte alla gånger. Men är det festival så får man räkna med lite missar.
Jag fortsätter skämmas lite när jag går bort mot den andra scenen för att höra festivalens sista artister The Creeps. Jag kommer definitivt köra Alme tills han röst, om möjligt, spricker ännu mer, när jag kommer hem.
Bilder från konserten finns i vårt galleri. För att komma dit, klicka här.