Deras musik är sådan som sprider sig runt alla i publiken, sköljer som ett vatten in i varje vrå och upp i skyn utan att ta över allt för mycket. Gonzáles röst tar sig igenom och lägger sig över tonerna trots att den mjuka rösten lätt skulle kunna bli överkörd. Allt han sjunger känns ärligt och äkta, även när en inte lyssnar på texten så känns det som att han talar till en. Jag fylls upp av musikens utbreddhet och fastnar i den, känslan av att varje fiber i kroppen får kontakt med den är överväldigande. De är fantastiska på att få fram känslorna i musiken, att ta det så pass nära oss utan att det blir för mycket. Det finns få band som utnyttjar ljudbilden så bra som Junip. Låten Runaway train och Line of fire är dem som jag (och kanske många andra) lyssnat mest på, och de är mästerverk som kräver en stor plats.   

Gonzáles är inte så karismatisk på scen när han inte sjunger, mellan låtarna tackar han torrt för att vi är här och säger föga övertygande att han är glad över att spela för oss. Jag tror inte att han inte menar det, men det låter lite krystat. Men så fort han sen tar ton igen är det intrycket bortglömt och han ÄR scenen. 

Jag märker att jag svävar ut väldigt mycket i musikkänslan, och det är precis så det är för mig. Jag kan inte säga att jag är ett stort fan av Junip som lyssnar på dem hela tiden, men när jag står här och får höra hur deras låtar sprider ut sig och skapar en fyllig live-ljudbild to die for så kan jag inget annat än att niga och tacka för det.

Nina Persson, Kentfest, Stockholm, 2014-06-15
Tove Lo, Kentfest, Stockholm, 2014-06-15

Pin It on Pinterest

Share This