Jocke Berg verkar vara på osedvanligt gott humör och de karaktäristiska huvudrörelserna går bra ihop med hans dansstil. Han pratar mer mellan låtarna och lovordar ödmjukt de andra akterna på festivalen. Till sin hjälp den här kvällen har de tagit Ida Redig, Miriam Bryant och Naomi Pilgrim, som förhöjer alla låtar med sitt körande. Mirage, andra låten, blir fantastiskt bra tillsammans med tjejernas sång. De bjuder in Beatrice Eli som ska lära oss om godhet i sången med samma namn som hon sjunger med på. De båda har ett väldigt bra samspel och både sjunger och agerar tillsammans i låten. Även Petra Marklund blir lite senare inbjuden att sjunga på Svart snö, deras röster passar ihop som en len hand i handsken.
Det är som alltid fullt drag framför scenen med händer som sträcks upp och hoppande, men även lite längre bak där jag står är det många som dansar och sjunger med. Ljusshowen i Ingenting är maffig och min favorit från nya skivan, Din enda vän, är det fler än jag som lärt sig utantill redan. Bakom oss hänger de tunga regnmolnen och när regnet tillslut faller öser det ner till tonerna av Utan dina andetag. Under dagen har det delats ut armband till publiken och de blinkar rött i tonerna till Den andra sidan. En slags budgetvariant av det som Coldplay gjorde succé med för några år sedan, men ändå lite häftigt. Innan första extranumret pratar han om vikten av att bekämpa rasism och orden ”välkommen välkommen hit” i Sverige passar sällan bättre in i ett sammanhang. Efter det brakar 999 loss och den blir mycket bättre live, trummorna är mer intensiva och kören gör den ännu mer fantastisk. Den första sista-låten är såklart 747 och hur väl en än vet att den ska komma så ryser jag till när han säger låtnamnet. Han sjunger ”ni håller oss vid liv” och behöver knappt uppmana oss att ta upp armarna och veva dem från sida till sida i outrot, här vet vi vad vi ska göra och armarna är uppe medan de går av scenen och den sista tonen ebbar ut. Sista sista-låten som vi alla väntar på, den som de också vet att vi alla väntar på, den magiska Mannen i den vita hatten (16 år senare) spelar de när de återvänder in på scen med mer tryck i än vanligt. Våra armband blinkar frenetiskt och konfetti sprutas ut när de extraverserna jag älskar mest drar igång och det toppas med fyrverkerier bakom scenen upp i skyn.
De senaste åren har jag stått på Kents konserter och nästan känt det som att jag uthärdat låtarna mellan mina favoriter och de gamla hitsen och sen fått min belöning i sista låten, men nu känner jag mig mer nöjd redan halvvägs. De nya låtarna på Tigerdrottningen tilltalar mig mer än vad plattorna efter Du och jag döden gjort, även om det finns några guldkorn på alla dem också. Jocke Berg har alltid varit bra på scenspråk, men ibland har det känts krystat, idag är det mer äkta rakt igenom. En av de bästa Kent-konserterna jag varit på med passande blandning av låtarna och härlig stämning