När det väl är dags startar kvällen med en grandios inledning som Kleerup inte kan bära upp och klingar mer folklor än vad vi är vana vid i sammanhang som kopplas till just honom. Första tanken är att nästa midsommarbokning på Skansen blir just Andreas Kleerup.
Och det är här någonstans som kvällen slösas bort och blir till frustration. Trots hans enorma låtskatt och talang så står kvällen och stampar ivrigt utan att få gensvar från scenen. Gästartisterna som stiger på och av scenen under konsertens gång gör inte situationen mycket bättre. Swingfly ger snarare en längtan efter Blacknuss, efter nätter på Fasching så som de brukade vara under storhetstider och efter alkohol för att överleva denna spelning. Kleerup känns inte värdig den Sabina Ddumba som sjunger hans texter, den här spelningen är inte värdig hennes styrka och kaliber. Hon är värd att få stå på scenen under eget namn och inte som en simpel gästartist under några korta minuter.
Halvvägs in så börjar bristen på känsla bli mindre märkbar och konserten börjar likna ett soundtrack till en John Hughes film som utspelar sig i ett bibliotek under slutet av 80-talet. När vår Kleerup tar av sig tröjan och sedan presenterar Titiyo står det klart och tydligt att hon är här för att rädda dagen. Ingen kan leverera ord som just hon under Longing for Lullabies och det här blir konsertens enda höjdpunkt. För när det väl börjar närma sig slutet så blir besvikelsen stor när han tar sig an ett av sina största verk och strimlar sönder With Every Heartbeat.
I ärlighetens namn så finns det ingen som hellre vill att Kleerup ska få den upprättelse och storhet som han förtjänar än den svenska publiken. För vad vore tonåren och kalla höstnätter utan just hans verk? Därför är den största frågan ikväll om han verkligen hör hemma på en scen. Och om så är fallet, hur når vi dit? Och vad behöver Kleerup från sin publik? Världen består av oändligt många obesvarade frågor och ikväll så lämnade Andreas Kleerup oss med ännu fler.