Jag gillar ju Kristian Anttila! Hans musik passar mig som handen i handsken och jag blir glad av att bara se honom komma upp på scenen. Det är inte första gången jag ser honom live så jag vet mycket väl vad som väntar och eftersom jag precis plågat mig själv när jag sett bortkomna tonåringar ute på festivalens största scen känns det lite som att komma hem. Jag vet redan på förhand att jag inte kommer bli besviken.
Det är bra med publik på plats, det dröjer inte länge innan det är varmt och svettigt både på och nedanför scenen. Det hoppas och dansas och sjungs med. Plötsligt hoppar Kristian ner från scenen och gör publiken sällskap för en stunds hoppande. Att han påbörjade sin dag klockan 04.30 i Karlskrona märker man ingenting av.
Jag vet inte riktigt vad det är jag gillar bäst. Kanske är det den fantastiska skinnjackan med kedjorna och pärlor som hänger från axlarna? Mer troligt är det väl kanske energin och spelglädjen jag uppskattar. Och sen låtarna. Låtarna som liksom spritter och skuttar. Jag har en spellista som har det föga fantasifulla namnet ”Love”. Det innehåller helt enkelt en samling låtar som ska föreställa mina favoriter. Det är den jag tar till varje gång jag inte riktigt vet vad jag vill lyssna på. Kristina Anttila har med en låt i spellistan, nämligen Västra Frölunda. Hans skildring av sina hemmakvarter tillhör definitivt en av mina favoriter på svenska. Givetvis får vi höra både den och Smutser innan Anttila och hans band tackar för sig med extranumret Vill Ha Dig. Jag går med ett stort leende på läpparna från spelningen som utan tvekan är min favorit så här långt på Storsjöyran!