Därför är det svårt att ge en tydlig och rättvis bild av hennes framträdanden. Denna kvinna vars röst har skurit rakt igenom atmosfären sedan hon sjöng känsloladdad gospel år 1993 i filmen En värsting till syster 2 med Whoopi Goldberg. Sedan dess har få kunnat ta över strålkastaren från sina gruppmedlemmar som Hill har gjort i gruppen The Fugees och ingen har kunnat göra Killing me softly with his song rättvisa än just hon. Därför är det en ambivalent känsla som slår en när hon väl stiger på scenen denna varma fredagskväll i juli. För om Patti Smith bjöd in dig till sitt privata vardagsrum under sin spelning så erbjuder Lauryn Hill inget liknande. Hon kommunicerar endast med personerna på scen med skarpa korta kommandon och pekar med hela handen. Spelningen börjar nervöst och bandet samt kören ser ut att ha precis lämnat replokalen och står tillsammans på scen för första gången. Ilsket och bestämt dikterade hon med vänsterhanden hur hon vill att det skulle låta från scenen. Inte en endaste blick slösas på publiken inte ens i mellanakten när hon stiger av scenen en kort stund.

Samtidigt så har vi en kvinna som kan rappa snabbare än de starkaste strömmarna med en brinnande gitarr i handen. När hon väl når en av sina viktigaste alster, den silkeslena och bitterljuva Ex-factor, så drar publiken efter andan efter första noten, men stressas igenom sången i en version med mycket snabbare tempo. ”Why does it feel like you wanna make me feel so bad” sjunger hon från scenen och den frågan kunde bollas tillbaka till henne.

Publiken blir bekräftad till slut under Everything is Everything, när hon ropar ut till Stockholm stad. Här börjar det helt plötsligt släppa och publiken börjar släppas in bit för bit. Det är när hon väl släpper loss under några korta sekunder och dansar framför sina körtjejer som en får en smygtitt i denna artists personlighet. Under en mycket kort stund så föll fasaden och kvar stod en kvinna som faktiskt har roligt på scen och under How many mics visade vart skåpet ska stå. Med funk och soul sätter hon fart på Skeppsholmen och visar att detta inte är en gammal avdankad artist som är på pensionärsuppvisning utan en artist med massor kvar att ge. Det finns fortfarande mycket som Hill kan undervisa oss i och inspelningsstudios borde börja ropa högre för att ge oss nytt material.  

När hon väl gav publiken vad de ville ha och släppte första beatet från The Fugees Fu-ge-la så skrek de allra trognaste i ren förtjusning. Gruppen bakom mig kunde varje rim till Ready or Not. Därför är det förvånande att Hill väljer att avsluta spelningen med någon form av cover-medley beståendes av Sade och Bob Marley. För när hennes röst skär igenom atmosfären och sjunger om den man som sakta håller på att förgöra henne under Killing me softly with his song, är det svårt att toppa det med Sweetest Taboo.

Med en grafisk bakgrund som pendlade mellan DNA-strängar, Windows 95 och senare versionen av filmen Tron så kändes konserten som ett kortdistanslopp. Fröken Hill som har med sin The Miseducation of Lauryn Hill musiksatt allt från förhållanden som borde ta slut till barns födslar, steg av scenen lika fort som hon steg på den. Ingen endaste liten bit av henne fick en med sig hem.  Istället går en längtandes efter mer, efter mer funk, mer soul och mer Lauryn Hill. Och det är kanske där hemligheten ligger, att alltid lämna publiken längtandes efter mer. 

Kleerup, Stockholm Music & Arts, Stockholm 2017-07-31
Cherrie, Stockholm Music & Arts, Stockholm 2016-07-29

Pin It on Pinterest

Share This