Bland de gigantiska nappflaskorna som fyller scenen gör Lily Allen sitt bästa för att få upp värmen. Hon undrar hur vi står ut i kylan och jag undrar detsamma. I snabb takt river hon av As Long As I Got You, Not Fair och Hard Out Here och publiken stormtrivs. Jag upplever Allen som charmigt ocharmig på något märkligt sätt och tänker att det nog kan bli en kul spelning. Hennes sköt-dig-själv-och-skit-i-andra inställning är väldigt uppfriskande. Hon säger själv att hon nog är lite sjuk men av det märks ingenting när hon valsar fram över scenen i sina skyhöga platåskor.
Något större Lily Allen fan kan jag inte påstå att jag är och mittendelen av spelningen tycker jag mest blir till en slags transportsträcka. Trots att det är färgglatt och att det händer saker på scenen så tycker jag att det är halvtrist. Runtomkring mig dansas det och många sjunger med. Det blir först mot slutet när hon drar igång Smile som jag kan göra detsamma. För min del hade jag önskat mer från en av festivalens huvudakter tillika det största internationella dragplåstret.