Ikväll satt jag och hoppades lite på att hon skulle spela fler låtar från första skivan och mer på vanlig cello istället för el-cello. För mig skulle det varit perfekt om hon i princip spelade igenom Ah! även om jag förstod att det inte skulle hända.
Första låten var Giddy up från första skivan och magin när hon sjunger stämma till cellons melodi är obegränsad. I andra låten, Ah!, kom en trummis och en keybordist in och backade upp och den förstärkningen i melodin och rytmerna gjorde den till något så mycket mer att jag var tvungen att gå ifrån min önskan om att hon skulle spela själv. Musiken blev så intensifierad och det var nästan svårt att förstå hur låten klarat sig utan detta innan. Efter det var det bara att flyta med. Linnea Olsson är definitivt en av de mest nyskapande artisterna, hon gör låtar som liknar en sinnesstämning. Hennes röst kryper långt in i mitt hjärta samtidigt som den fyller allt rum runt mig.
De tre musikerna på scen befinner sig i en fullkomlig samklang och kommunicerar ljudlöst. Maria Andersson spelar keyboard och sjunger med en röst som är så otroligt tajt tillsammans med Linneas. De fungerar perfekt ihop, och så gör också trummisen, Povel Olsson, hennes bror. Jag älskar att se hur de verkar höra ihop musikaliskt. Linnea och Povel spelar I am younger tillsammans, en låt hon har skrivit som en kärlekshyllning till sin familj. Det blir extra fint när hon sjunger att hon älskar sin bror och pekar på honom. Linnea går loss med sin röst och loopar stämmor för fullt tills varje uns av lokalen är fylld av ljud. Långa toner och maximalt utnyttjande av reverb ger vågor av toner som bildar ett musikaliskt hav i mitt hjärta.
Om du får chansen att se Linnea Olsson live, ta den.