”Metallica By Request” som hela kalaset så fint kallas, går ut på att publiken får rösta fram setlisten för kvällen. Visst det gör att man slipper det mesta av kräkmedlet bandet spytt ur sig men ger också en alldeles för balladtung konsert som riskerar att dränera all energi från publiken.
Min skepsis är dock relativt obefogad, publiken bjuds visserligen på mycket ballader, låtar som One och The Unforgiven som förvisso är två fantastiska alster blir för långdragna och drar ner det annars fantastiska tempot. Men det spelar egentligen ingen större roll en kväll som denna.
Det spelar heller ingen roll att James Hetfields röst inte är vad den en gång var, det gör inte jättemycket att Lars Ulrich (i väldigt snälla ordalag) inte är någon höjdartrummis. Det som spelar roll är vad man gör på scen och hur man gör det, den energi som förmedlas ut till publiken. Metallica klarar av att fylla på energidepåerna i den öl- och festivaltunga publiken på ett lysande sätt. Eller borde göra det i alla fall, för i ärlighetens namn är besökarna nästan pinsamt loja och gruppens framträdande förtjänar ett mycket bättre mottagande än det får.
Höjdpunkter finns det gott om den ruggiga fredagskvällen, låtar som Harvester Of Sorrow, Seek And Destroy, Master Of Puppets och helfestliga Creeping Death avhandlas med bravur och skapar en blytung atmosfär. Bandet är verkligen på hugget och mellansnacken från Hetfield håller en bra nivå, lagom koncist och han tappar aldrig tempot.
Men, sen undrar jag lite vad folket egentligen håller på med, någon fick den supersnitsiga idén att som en del av Request-temat låta folket få välja mellan tre låtar (via sms) som sen bandet skulle framföra. Jag säger som en förbipasserande något bekymrad ung man sa: ”Hur i helvete kan man rösta fram Whiskey In The Jar istället för The Four Horsemen? Är folk dumma i huvudet, jag drar fan härifrån!” Även om Whiskey In The Jar är en okej låt som dessutom funkar bra live så går den ändå inte att jämföra med kombattanten.
Men i alla fall, det råder inga tvivel om att Metallica verkligen levererade, det var erfaret utan att kännas trött och de värsta skavankerna sminkades över med energi och de många höjdpunkterna. Det är bara att lyfta på sydvästen och inse att bandet var Festivalens absoluta höjdpunkt!