Peace & Love fortsätter sin tradition att boka stora gamla band, men som ändå drar galet mycket folk än idag. Tidigare har vi bland annat sett Iggy Pop, Alice Cooper och Sex Pistols i Borlänge – i år dök det upp ett långhårigt gäng i spandex vid namn Mötley Crüe!
Inledningen av showen missade jag helt då Thåströms sista ackord ekade ut på Eldorado i samma stund som Mötley gick på ända borta på Utopia i andra änden av området… Men man kan lugnt säga att jag inte var ensam om att skynda åt det hållet, en krock i det lilla i planeringen minsann.
Trots att jag är uppvuxen på 80-talet och stod på rocksidan i det eviga kriget mellan hårdrock och synth på skolgården så har jag aldrig lyssnat så vidare värst aktivt på Mötley Crüe. Alltså hade jag inte så väldigt höga förväntningar på konserten, förutom att jag hoppades få höra åtminstone nån av de låtar jag trots allt känner till utan att fuska med Spotify.
Första intrycket är att de knappt syns där framme på scen trots de breda rockposerna och det är nog mest för att storbildsskärmarna inte används vettigt – istället för att ha kameramän vid/på scen för att visa för de som står längre bak visas det någon form av flippade videos till låtarna.
Men det hörs! Tommy Lee bankar som en besatt på trummorna och Vince Neil sätter för all del tonerna, men det hörs att farbrorn börjar bli gammal – det är ylande i falsett mest hela tiden. Enklare att pricka rätt då kanske?
Skulle en ton missas tror jag inte publiken bryr sig, de sjunger och röjer till samtliga låtar oavsett! Dessutom känner jag igen Shout at the devil strax efter att jag hittade en liten kulle att stå på.
Efter runt en timme uppmanas hela publiken att skicka upp högernäven i luften, att knyta den och sedan vinkla till handleden – samtidigt som ljudet av en varvande motorcykel dånar ur högtalarna. Yes, där fick jag höra Girls girls girls och de följer upp med Dr Feelgood vilket får mig att jubla högt!
Sedan blir det extranummer och då var det dags för mig att bege mig mot sovsäcken inför nästa dags jobb, men glad och nöjd efter en bra konsert med ett av de riktigt, riktigt stora banden.
Sämst: Gitarrsolo, trumsolo… Försvann inte det med 80-talet? Plus storbildsskärmarna då.
Bäst: Girls girls girls och Dr Feelgood givetvis!