Nina Persson har en enorm scennärvaro och har en superb förmåga att nå ut från scenen och genom skärmarna till alla som tittar. Hon pratar ledigt och enkelt om allt och ingenting mellan låtarna och hennes säkerhet gör att det är lätt att gilla henne. Jag är ett stort fan, har som så många andra hängt med från The Cardigans-tiden och ser fram emot att få höra vad som skapats när hon är solo. Min första tanke är att det är likt A Camp, lugnt men ändå rockigt med tydliga gitarrslingor. En annan tanke är ordet lättsmält. Det är enkelt att ta in musiken och sen bara låta den glida av en igen. Ingen låt fastnar i mig och jag försöker komma på ordet för vad jag känner. Det är inte så att det är mediokert, men inte så showstopping som jag kanske önskat. Förhoppningarna var högre hos mig än det här, det är som att jag koncentrerar mig mer på att komma på vad det är jag känner istället för att njuta av musiken.  

Mot slutet blir låtarna lite mer rockiga och jag gillar Dreaming of houses och Food for the Beast. En stund efter sista tonen ebbat ut så kan jag inte riktigt minnas så många av de låtarna jag hört förrän jag kan ta upp Spotify och lyssna igen. Då kommer jag på att ”just det, den här var ju helt ok”, men så rinner de av mig igen när jag bytt låt. Känner mig lite som en guldfisk för att de inte fastnar, men Food for the Beast får hamna i en av mina spellistor så jag kan lyssna om och om igen på den, för den gillar jag och vill inte glömma bort. 

Elliphant, Kentfest, Stockholm, 2014-06-15
Junip, Kentfest, Stockholm, 2014-06-15

Pin It on Pinterest

Share This