Kvintetten ligger bekvämt och skvalpar i den andra vågens black metal, blastbeatsen avlöser varandra och tremoloriffen driver på musiken men man klarar inte av att sticka ut nacken och då blir det stundtals lite trist. Dock så är det ett musikaliskt gäng som står på scen, det är trots det enorma tempot förbluffande tajt och P. Locust bevisar att han är en strålande trummis.
Det som dock är den stora behållningen med spelningen är ändå H. Sulphur och hans vokala talanger. Trots att growlen är välartikulerad och tekniskt grym lyckas han ändå vara både brutal och rå. Rösten håller igenom så gott som hela konserten, det haltar lite mot slutet men det är så lite att det knappt är märkbart.
För att sammanfatta så gjorde bandet ett helt okej arbete, det är aldrig i närheten av dåligt men det vill varken lyfta eller bli sådär fantastiskt ondskefullt som black metal ska vara.