De skapar storhet i det enkla. Ett outro med ensam gitarr och Beth Gibbons känslosamt glidande toner får mig att rysa och i en annan låt rycks jag med i ett enkelt men ack så djupt trumbeat.
Hennes röst passar perfekt till musiken, fylld av ångest och sorg samtidigt som den utstrålar styrka. Unik blandning av ”rakt in i hjärtat-darr” och klara höga toner. Innovativ elektro-rock bjuds det på, så kallad trip-hop, och jag kommer inte på någon som kommer i närheten av Portisheads kvalité inom området. Allra bäst är de långsamma låtarna, hennes röst letar sig in i mig och jag vill krypa in i en varm kokong av sorg. Det är innerligt, starkt, vackert och det går inte att förneka Portishead-känslan som sprider sig runt oss alla. Min absoluta höjdpunkt under festivalens andra dag.
Värt att nämnas är också deras fantastiska backdrop. Bilder av husruiner, gråa himlar och folkmassor blandas med oskarp filmning av bandet. I en låt ser det ut som att de har en live visualization, en ensam linje växer till cirklar i samma takt som musiken. Det ökar på känslan av makt de har över mig och jag glömmer bort att jag står och fryser i sommarnatten.
Sista låtens sluttoner utökas och vi får på backdropen se Beth Gibbons gå runt framför diket och dela ut kramar och pussar till tacksamma åskådare.