Mitt klassiska festivalbeteende är att säga ”jag ska bara se nån låt” och så blir jag hela spelningen och missar den spelning jag tänkt se från början. Det här är en sån spelning jag inte alls hade tänkt se. Men nu står jag här och kan inte slita mig. Det här är alldeles för bra för att bara lämna!
I festivalprogrammet kallas det här brittiska bandet för ett hardcoreband. Jag kan tycka att det är en lite väl snäv beskrivning. Kanske är det därför publikleden är så glesa? Bandet ber om lite ”fucking action” och även om publiken inte bjuder på så mycket action så blir det desto mer av den varan på scenen. Det är verkligen underhållande att se på. Att det dessutom låter väldigt bra gör ju inte saken sämre. Jag gillar när ett band verkligen ger allt och bjuder på en riktig show. Ni vet en sån då trumstockarna ryker, strängar spelas av, sångaren trasslar in sig i sig själv och gitarristen hoppar ut i publiken för att dra av ett solo. Det är vad jag vill kalla för verklig underhållning! De som inte var på plats för att se detta missade definitivt något riktigt, riktigt bra.