Jag var sjutton år och hade just upptäckt Queen via deras Greatest Hits II när Freddie Mercury dukade under i sviterna av AIDS. Chanserna för att se dom på scen var ungefär lika stora som att jag skulle få en DeLorean att åka bakåt i tiden. Men så kom Adam Lambert in i bilden och de bokades till Sweden Rock…
Mina förväntningar var alltså rakt av enorma på att få höra odödliga klassiker live, något som för några år sedan tedde sig fullständigt omöjligt. Freddie Mercury dog 1991 och spelade in så mycket han bara orkade av ny musik innan han gick bort. De övriga färdigställde tillräckligt mycket för att ge ut några plattor postumt och därefter tackade basisten John Deacon för sig.
Men Brian May och Roger Taylor, gitarrist respektive trummis, var inte färdiga. De turnerade först runt med Paul Rodgers och spelade även in en platta med honom som sångare, men han är en etablerad artist sedan många år med olika band och en solokarriär igång sedan länge. Så när Brian och Roger träffade Adam Lambert och de klickade, då tog han över micken.
Att ha någon som kommit tvåa i American Idol att ta över Freddie Mercurys fallna mantel låter som ett omöjligt projekt och redan efter inledande One Vision påpekar Adam Lambert att han inte på något sätt är Freddie Mercury, men ser det som en stor ära att få framföra hans låtar tillsammans med Brian och Roger.
Och det funkar, alldeles utmärkt till och med. Han ändrar fraseringar lite här och var, med sin amerikanska bakgrund blir vissa partier nästan gospelartade och man förstår att han vet att det är två andra som är huvudpersoner. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att han har vissa drag av en viss George Michael, som på The Freddie Mercury Tribute Concert med bravur klarade av Somebody To Love tillsammans med Queen. Hade inte han haft fullt upp med sin just då mycket framgångsrika solokarriär ger jag mig den på att han hade haft en bra chans att ta över där och då.
De river av låt efter låt och utnyttjar tekniken under tiden, Brian har en kamera på gitarren som han filmar lite överallt med och jag kan inte undra över hur originalbandet hade gjort idag. När de gjorde The Magic Tour 1986 (som blev den sista turnén) var det första gången Freddie hade en trådlös mikrofon och kunde röra sig ännu friare och över ännu större ytor än tidigare. Samtidigt hade både Brian och John fortfarande sladdbundna instrument och en ljusrigg med rörliga lampor var science fiction. Nu drar Brian fram en stereoselfiestick och filmar sig själv och publiken istället.
De kör låtar från alla album – nästan. Från debuten Queen från 1973 till The Miracle från 1989. Märkligt nog inte något från sista ”riktiga” studioplattan Innuendo som kom 1991 – vilket också innebar att vi inte fick höra The Show Must Go On. Även till exempel Who Wants To Live Forever lyser med sin frånvaro.
Men totalt sett var det en alldeles utmärkt konsert. Allsång från publiken i varenda låt, handklappet i Radio Ga Ga och We Will Rock You satt som en smäck och kul att de plockade fram lite oväntade låtar som Fat Bottom Girls och Play The Game.
Så ja, det var både en och annan hårdrockare som saligt stod med en tår i ögonvrån när Brian plockade fram den tolvsträngade gitarren och ledde allsången i Love Of My Life.
Allvarligt talat, det är två dagar kvar av Sweden Rock Festival men det känns som att jag kan åka hem nu. Jag har fått se Queen. Jag är nöjd!
Setlist:
One Vision
Hammer To Fall
Seven Seas Of Rhye
Stone Cold Crazy
Another One Bites The Dust
Fat Bottom Girls
Play The Game
Killer Queen
Don’t Stop Me Now
Somebody To Love
Love Of My Life
A Kind Of Magic
Trumsolo
Under Pressure
Crazy Little Think Called Love
I Want To Break Free
I Want It All
Brighton Rock (dvs gitarrsolo)
Tie Your Mother Down
Bohemian Rhapsody
Radio Ga Ga
We Will Rock You
Extranummer
We Are The Champions
God Save The Queen (instrumental)
Tyvärr kunde vi inte ta egna bilder på grund av restriktioner från managementet.