Jag gillar att det är två tjejer som äger scenen, deras sturska karaktär blir en bra utstickare i en genre som annars är dominerad av män. På fötterna bär de höga platåskor, men lyckas bra med att hoppa och dansa i dem, något som imiteras av publiken som är i ett konstant stadium av studsande. Första halvtimmen spelas mest andras låtar eller bara tunga dubstep- och house-rytmer, och jag ledsnar på att de mest har upptrappningar till de exploderande, tunga beaten. Jag hade gärna hört lite mer variation och tempoväxlingar.
När de börjar spela sina egna låtar höjs min uppmärksamhet, jag gillar deras robotliknande sång, och min förhoppning om variation infrias. Föga förvånande är hitsen Bullets och Jane doe bäst, det tycker både jag och alla extatiska höjda armar framför dem.
De turas om med att ibland gå fram på scenen och dansa för publiken medan de kastar kyssar och skapar hjärtan med händerna som en hyllning till dem. I de sista låtarna smyger en figur i hoodie fram och börjar dansa lite smått, han drar sen ned blixtlåset och slänger av sig den till tjejpublikens förtjusning. Det är Thibo, a.k.a. Panda da Panda som dansar gogodans för oss, jag antar att det ska hetta till stämningen lite.
Jag bestämmer mig för att kasta bort min kräsenhet, det ÄR ju helt okej bra och dansvänligt det här. Men de slår mig inte med häpnad precis trots att jag verkligen vill älska det här.