Mycket folk är det hur som helst framför gamla Rock Stage, numera omdöpt till Lemmy Stage i en hyllning till SRF’s gamla husband Motörheads avlidne sångare.
Vad som slår mig ganska omgående är att det finns två körtjejer på scen, vilket också innebär att Nikki Sixx kan röra sig friare över scen då han inte har någon mikrofon längre. Musikbilden känns också mycket större än det givna jämförelsebandet Mötley Crüe, mer stråkar, pianon och givetvis ger de kvinnliga rösterna ännu en dimension åt ljudet.
Apropå ljud måste gitarristen DJ Ashba nämnas. Han får en hel del ljud ur sin egendesignade Schecter DJ Ashba Signature Model och gränsar till det överdrivna ibland. Men det är likafullt fascinerande och bidrar stort till Sixx:A.M.s sound.
Innan Rise of the Melancholy Empire uppmanar sångaren James Michael publiken att ta upp sina telefoner och filma. Den skrevs nämligen precis efter Parisattackerna där så många dödades, både skivbolagsfolk Nikki Sixx hade haft möte med och dessutom Mötley Crües egen merchandisesäljare. ”Show it to someone who might benefit from hearing it”.
De avslutar med Life Is Beautiful som likt refrängen i Rise of the Melancholy Empire påpekar att det alltid finns hopp.
Setlist:
This Is Gonna Hurt
Rise
When We Were Gods
Everything Went To Hell
Live Forever
Skin
Dead Man’s Ballet
Prayers For The Damned
Goodbye My Friends
Lies Of The Beautiful People
Stars
Rise Of The Melancholy Empire
Life Is Beautiful
Foton från konserten finns här.