De äntrar scenen iförda vita masker som får mig att tänka på V for Vendetta och undrar om de likt Teddybears tänker ha de på hela konserten, men redan efter första låten åker de av. Ganska tacksamt faktiskt, det hade blivit lite väl distanserande annars.

Ljudmattan de lägger ut är omfattande med två gitarrer som backas upp av bas och trummor i vanlig ordning och det är mycket lek med rundgång, svajarmar och allmänna få-instrumentet-att-låta-ljud. Detta gör att Erika Roséns sång knappt hörs i larmet. Att hon sjunger väldigt ljust och sprött gör inte heller saken bättre – faktum är att jag inte hör ett enda ord av texten under någon av låtarna.

Den egendomliga mixen av mangel och spröd sång a la Sophie Zelmani gör att jag inte tycker de når ut så bra till publiken. Casa! ligger i backen från entrén upp till resten av området och det är många som stannar till för att lyssna, men också väldigt många som ganska snart går vidare.

Det är synd, för inne i allt larm finns det lovande melodislingor, något som också framgår mycket bättre på deras två album Hide And Seek och Build Me A Brand New Sky.

Så med en bättre ljudbild live skulle de nå ut till fler än de redan frälsta när de står på scen, för detta är ju lovande!

 

 

Musikfall, Siesta!, Hässleholm, 2011-06-02
Kadawatha, Siesta!, Hässleholm, 2011-06-02

Pin It on Pinterest

Share This