Sofia Jannok är en ganska udda fågel i det svenska musiklivet, på många sätt. Att förstå vad hon sjunger är få förunnat då hon uteslutande sjunger på samiska. Inte heller är det mycket till allsång, av samma anledning. Men på något sätt når musiken fram i alla fall, trots den minst sagt rejäla språkbarriären.
I det lilla cirkustältet är det ganska skapligt med folk, likaså är det många som sitter utanför i gräset och lyssnar i den varma sommarkvällen. Hon är en av de öppnande akterna på årets Storsjöyra och det är en ganska skön mjukstart på festivalen. Samtidigt hade hennes musik passat perfekt på en eftermiddagskonsert på en festival med mer campinginriktning – många är de som söker lite lugnare musik medan bakfyllan vilas bort på en gräsplätt framför en scen.
Mellan låtarna berättar hon om lyckan att kunna jojka som hon vill (något hennes mormor hade fått böter för, jojk på allmän plats var tydligen farliga saker förr), hennes hemlängtan när hon bodde i Stockholm och framförallt hennes reaktion när hon såg filmen Avatar på bio. När många andra såg en kärlekshistoria på en främmande planet i framtiden, då grät hon floder åt en dokumentär om själva livet för rennäringen i norra Norrland.
De udda fåglarna är vad varje festival behöver, för vad vore en festival utan den säregna musiken som håller sig utanför mainstreamfåran..?
Foton från konserten finns här