Mobiltelefoner riktas mot scenen när ljudet sveper över publiken. Samtidigt drar en gång på storbildsskärmarna uppe på scenen, röken väller ut och så kliver de fyra killarna ut. Falsettskriken tar över och det är då jag välsignar mina öronproppar. Pojkband och öronproppar är ju som gjorda för varandra! Så drar då spelningen igång. Det är framförallt dansen som imponerar på mig. De har nog svettats många långa timmar i dansstudion och det har gett utdelning. Men allt annat då? Visst sjunger de helt okej men låtarna är i svagaste laget. Och mellansnacken ska vi inte ens gå in på. Att fyra killar som är så bekväma på scenen kan helt tappa fattningen när de ska prata är obegripligt för mig. Jag önskar att någon kunde ta sitt ansvar och ge killarna rådet att finslipa lite på dessa kunskaper. Att förbättra publikkontakten är ett måste om de ska kunna slå stort.
Jag inser att jag kommer få en hel arme efter mig och jag inte lyfter fram det positiva. För visst finns det saker som funkar. Det är ju dansen som håller båten flytande och det gör det hela kul att se på. Jag kan också hör en bra låt så det finns ju potential. Med lite tålamod, bra låtskrivare och lite coachning för att slipa bort det värsta flamset och tramset så ska det kanske lösa sig för killarna!