Jag började lyssna på The Motorhomes redan när de var ett demoband och första gången jag såg dem var 1997. Åren har gått men det märks inte speciellt mycket annat än på min kamera, sist det begav sig hade jag film i kameran… De inleder med Slow Down och jag inser att trots jag inte lyssnat på dem på länge så sitter texterna som ett rinnande vatten.
Det här har ju aldrig varit ett röjigt band på något sätt, deras musik har alltid varit mer storslagen, pampig och framförallt vacker. Den här dagen är inget undantag! Ljussättningen är helt fantastiskt och det låter precis som jag hade hoppats. Publikstödet är det heller inget fel på. Efter It´s Alright skanderar de ”hemmaplan, hemmaplan, hemmaplan” och det känns som att de flesta sjunger med i alla låtar. Bandet verkar lite tagna av välkomnande och stundens allvar men så har det också gått nio år sedan de stod på scenen tillsammans som ett band.
Extranumren blir lite extra magiska. Först får vi höra den helt fantastiska Into The Night, en låt som fortfarande ger mig rysningar, följe av den minst lika fantastiska Falling From Grace. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det här inte var sista gången The Motorhomes spelar men var det så kan jag ändå stoltsera med orden: jag var där och det var helt fantastiskt!