När bandet drar igång sin spelning inser jag att det är det här jag saknat tidigare under dagen. Bara genom att skriva det så avslöjar jag ju att jag inte vet någonting om detta amerikanska band och det anses säkert vara något sorts helgerån av vissa. Detta till trots så trivs jag där jag står. Bandet ger intryck av att vara riktigt spelsugna och de formligen spritter av spelglädje. Något som blir än mer tydligt när deras vänner från Twin Shadow stormar upp på scenen för att säga hej. Det känns som att de fullkomligt exploderar efter det och leendet på sångaren Kip Bermans läppar smittar av sig.
Vad det gäller deras musik så är det pop rakt upp och ner de bjuder på. Jag tänker på svenska 90-talsband såsom The Wannadies. Rent spontant så gillar jag det och det känns rätt så befriande att få höra lite skramliga gitarrer efter att ha hört lite för mycket strömlinjeformad pop tidigare under kvällen. Kanske är det rent av så att jag måste lyssna mer på The Pains of Being Pure at Heart när jag kommer hem?