Så mycket folk som det är på plats här idag har det inte varit såhär dags någon av festivaldagarna tror jag, och det är mest den äldre generationen som vill njuta av Lundell. Bredvid honom finns ett band på sex personer, som alla är inne i musiken nästan lika mycket som huvudpersonen. Jag gillar pianisten som också spelar klarinett och saxofon, och trummisen verkar ha roligt där han sitter röd i ansiktet (det direkta solljuset tror jag bidrar till den färgen) och spelar med stor inlevelse. Lundell har fortfarande en bra, raspig röst med ett djup i, och det är inga problem för honom att spela på sin gitarr, även om solona mest sköts av de andra.
Första höga publikjublet kommer när han spelar Evangeline, och andra är när han spelar Stackars Jack. Efter det tycker jag att stämningen höjs på scenen, kanske blir de inspirerade av stödet. Lundell tar fram ett munspel och när han spelat klart kastar han ut det i publiken. Inför nästa gång han ska spela trollar han fram en till och kastar även ut det.
Låten Omaha har bra fart och driv i sig, det är nog den och (Oh la la) Jag vill ha dig) som faller mig mest i smaken. Bredvid mig står en kvinna som svajar med stängda ögon och sjunger med i alla låtar, speciellt i All kärlek du har.
Jag stör mig på Lundells attityd. Mellansnacket handlar till mestadel om hur det var bättre förr, att dagens ungdom bara är uppkopplade hela tiden, han hånar Gyllene Tider och politikerna i Almedalen. Emellanåt stampar han med foten och drar upp en näve i luften för att skapa lite rock-känsla, men jag får inte den känslan alls. Det är för gubbigt och buttert, allt han gillar verkar vara sin egen musik. Kanske inte så konstigt, men kom igen, det finns bra saker utanför hans sfär också!
Lundell levererar en bra konsert och jag kan tänka mig att många tycker det är toppen. Men jag konstaterar att jag antingen är för ung eller så är han för gammal. Eller så har jag bara missat hans storhet.