Hennes flickaktiga röst har en bekymrad ton och det blir lite paradoxalt när hon med ledsna ögonbryn säger att hon inte ofta är såhär glad. Sången dränks i musiken, vilket är beklagligt när hennes röst är hennes styrka. Kanske står jag på ett mindre bra ställe, men genom hela konserten är det halvkasst ljud. Det blir tamt när kraften från instrumenten inte kommer fram. Genom åren har hon skaffat sig så många hits att det är lätt att skapa en bra setlist, men när hon mest kör jämfotahopp på stället och tar sig för huvudet med ängslig blick blir det lite blekt.
När monsterhiten Snälla bli min inleds är det första gången hon berör mig. Det är i balladerna hon är starkast, då får hon fram sin magnifika förmåga att förmedla känsla. Efter den låten höjs konserten ett snäpp, speciellt när hon trollar fram Håkan Hellström som hjälper till i låten Hela huset. Gensvaret från publiken är enorm redan när hon säger ”jag brukar inte gilla duetter, men…” och det blir något slags rekord i att hålla upp mobilkameror. Så var inte ledsen om du missade det, filmklipp lär finnas på Youtube inom några dagar. Den följs upp av Sergels torg, Jag kommer och Hädanefter, och den powern jag längtat efter får jag till slut, hon tar i från tårna och ljudet blir mer mäktigt. Kanske var det premiärnerverna som avtog lite och gjorde att sista delen blev den bästa delen.