Viktor Norén sjunger med en passande poprock-röst, men emellan låtarna pratar han sluddrigt och snabbt, så jag hör ingenting förutom att de åkt hit från Stockholm.
Attityden är nonchalant och oengagerad. Varje bandmedlem sköter sitt eget, jag kan inte se att de har någon samhörighet alls. De spelar bra var för sig och efter ett tag slår det mig att jag inte ser vem som spelar basen jag hör. Först blir jag imponerad, för jag tror att gitarristen spelar basgången på gitarren, men när jag går närmare ser jag att det inte är så. Det måste vara inspelat? Jag undrar varför inte Norén spelar något annat än en tamburin.
Låtarna är bra, men inget som stannar kvar hos mig efter den ca 20 minuter korta spelningen.
Norén dricker öl och försöker ha en kaxig uppsyn, men jag köper det inte alls. Den säkerheten jag vill se hos ett band finns inte. Det är som att de bygger upp en fasad av hur de tror att de ska bete sig. Jag tycker det är synd att de inte har bättre scenspråk, för det är någonting i mig som säger emot dem. Även om jag gillar låtarna så överskuggas det av hur de framställer sig själva. Kanske är det bra att de har en del att utveckla, då kan de bara bli bättre.