De starka amerikanska vibbarna gör att jag längtar efter en mörk, rökig bar i bandets hemstad Seattle, där bekymren stannar utanför entrédörren och det viktigaste är att insupa de skickliga musikernas överlämnande av toner. Det tunna åhörarantalet är glest utspridda och jag skäms lite över att inte fler har kommit hit för att se Walking Papers när de, enligt mig och de som är där, är superba.
Trots föga entusiasmerande ordsvall från sångaren Jeff Angell lyckas han skapa en fin kontakt med de få som tar sig nära scenen. Under en lugn låt (tror den heter The Butcher) hoppar han över staketet och sjunger öga mot öga för dem medan han får ryggdunkningar och respektfulla handskakningar från de han vandrar runt bland. Kunskapen om gitarrens möjligheter visar han genom att utnyttja den på alla möjliga vis, skapar ljud genom att försiktigt böja, skaka och smeka den tills jag blir helt matt av uppvisningen. Jag är en sucker för exceptionellt kunniga musiker och här är jag i himlen.
De andra två har också stort kunnande om deras instrument, jag imponeras av trummisen som framkallar medryckande och innehållsrika rytmer. För mig är amerikansk bluesrock något som ligger varmt om hjärtat, fastnar gärna i den där känslan av läder och whiskey och hårdkokta män med skinnväst och mustasch.
Förhoppningsvis ger inte Walking Paper in för Sveriges än så länge fattiga uppskattning av dem, för jag vill se mer. Helst på en mindre scen där känslan är lättare att få i sig.