{joomplu:30393 left}Mycket folk har dykt upp denna varma sommarkväll, men det är tydligt märkbart att många är där mest för att kolla läget, för att se om Wolfmother verkligen är så bra som det ryktas. Längst fram vid scenen finns en relativt mindre klick som tillsammans däremot skapar ett våldsamt tryck. Första halvan av konserten är också ganska seg och efter några låtar börjar jag se hur publiken tunnas av. Jag gissar att popkidsen inte är vana vid 20 minuters utdragna låtar med långa gitarrsolon och orgelslingor. Min uppfattning av det hela var att Wolfmother endast frälste de redan frälsta.
Det krävdes en kvinna för att bringa liv till konserten. När Woman drar igång brakar hela föreställningen loss och därefter blir det bara bättre och bättre. Nästa låt är en oväntad cover av The Beatles Dear Prudence, vilket inbringar massor av jubel. Senare får vi höra en briljant cover av The Doors Riders On The Storm, som blir till en än mer psykedelisk version än vad The Doors själva gjorde av den. Otroligt, jag är nu hänförd.
{joomplu:30398 right}Trots upphämtningen blir det ändå lite sömnigt i publiken ibland när bandet flummar ut och gitarronanin når sina psykedeliska höjder. Klicken av folk längst fram hoppar och klappar takten till varenda låt medan det övriga folket nöjer sig med ett stilla nickande. Rent musikaliskt finns dock inget att anmärka på, det var nog bara lite fel publik för Wolfmother att spela för.
Föreställningen avslutas med en cover av The Whos Baba O’Riley och ett bättre publikfrieri hade de nog inte kunnat åstadkomma. Mörkret har fallit och bandet är i sitt esse, det är festival och stämningen är på topp. Wolfmother lämnar scenen till oljudet av rundgång i högtalarna och publikens jubel.
Bilder från konserten finns i vårt galleri, klicka här för att komma dit.